Grottan. En konsensusövning om måttstockar

Övningen ser ut att handla om vem som ska räddas. Det gör den inte. Den handlar om hur en grupp fattar ett beslut när det inte finns något rätt svar, och framför allt om huruvida gruppen någonsin säger högt vilken måttstock den använder. I nästan alla grupper sker sorteringen först och motiveringen efteråt.

Det som gör den värd tiden är att den är omöjlig att klara sig ur med allmänna ord. Ett samtal om värdegrund kan alla delta i utan att binda sig. Här måste gruppen lämna ifrån sig en lista med sex namn i en bestämd ordning, och den listan går inte att formulera vagt. Först när den ligger på bordet blir det synligt vad gruppen faktiskt tycker väger tyngst.

Övningen ber vuxna människor att bestämma vem som ska dö. Det är ett hårt anslag, och det är också det som gör att den fungerar. Ett mjukare scenario ger ett mjukare samtal. Men anslaget kräver att du gör tre saker.

• Kontrollera läget i gruppen först. Kör den inte om någon nyligen förlorat en närstående, varit med om en allvarlig olycka, eller till vardags prioriterar mellan människors liv. En ambulansgrupp veckan efter en svår händelse ska göra något annat.
• Säg att det är påhittat, och säg det två gånger. En gång innan och en gång i upplockningen. Personerna finns inte. Det finns inget facit, och du har inget hemligt rätt svar.
• Sluta aldrig med listan. En grupp som lämnas med sin rangordning och inget samtal tar med sig obehaget hem. Avsätt minst lika mycket tid till upplockningen som till uppgiften.

Erbjud också alla att avstå. Den som inte vill delta får vara observatör, och du behöver ändå observatörer. Säg det som ett uppdrag, inte som ett undantag.

Utse en eller två personer som inte deltar i beslutet. Ge dem den här listan skriftligt och be dem anteckna i tystnad. Det de samlar in är övningens egentliga material.

• Vem talade först, och vilken måttstock föreslog hon?
• Sades måttstocken någon gång högt, eller antogs den?
• Vem talade mest, och vem sa ingenting alls?
• När fastnade gruppen, och vad gjorde att den kom vidare?
• Hur hanterades den som tyckte annorlunda?
• Vilken plats i listan tog längst tid, och varför just den?

Övningen är gammal och har cirkulerat i många former. I de äldre versionerna hänger det som skaver hos personerna på deras nationalitet, religion, partitillhörighet eller, i kvinnornas fall, på deras utseende och giftermålsplaner. Det är inte en slump att det ser ut så. Formen kommer ur en tid då just de sakerna antogs säga något om en människa.

Vi har behållit strukturen, knappheten och det hårda anslaget, men byggt om de sex. Skälet är praktiskt: när det som skaver är någons ursprung eller parti hamnar samtalet i en diskussion om fördomar i allmänhet, och gruppen ägnar resten av tiden åt att försäkra varandra om att de inte tänker så. Är det som skaver i stället en moralisk fråga utan givet svar, ett avtjänat straff, en oavslutad anmälan, ett uttalat nej, tvingas gruppen väga. Frågorna, observatörsuppdraget och de fyra måttstockarna är också våra tillägg. Den klassiska versionen slutar med listan.

• Sätt ramen, fem minuter. Se ovan. Utse observatörer.
• Dela ut och läs, åtta minuter. Låt var och en läsa scenariot och de sex porträtten i tystnad. Läs inte upp dem själv, det styr tonen.
• Enskilt först, fem minuter. Var och en gör sin egen rangordning utan att prata. Det här steget hoppas ofta över och ska inte hoppas över: utan en egen lista i handen är det mycket lättare att glida med.
• Gruppen enas, trettio minuter. Sätt en klocka som syns. Kravet är en lista som alla kan stå bakom, inte en omröstning. Gå inte in och hjälp till.
• Fem minuter kvar. Säg det högt. Tidspressen är en del av övningen och det som händer i slutet är ofta det mest intressanta.
• Observatörerna först, sju minuter. Låt dem berätta vad de såg innan gruppen får förklara sig. Ordningen spelar roll.
• Fånga upp, tjugo minuter.

• Svara inte på frågor om fakta. Deltagarna kommer att fråga saker porträtten inte svarar på. Säg att informationen är den som finns. Att gruppen måste besluta på ofullständigt underlag är hela poängen, och det är också hur det brukar vara i verkligheten.
• Håll tiden hårt. Förläng inte. En grupp som får extra tid använder den till att bli sams, inte till att bli klok.
• Sitt tyst. Facilitatorn antecknar och avbryter inte. Om du kommenterar under arbetet blir din kommentar gruppens måttstock.

• När den första ordningen föreslogs. Ofta inom tre minuter, alltså innan alla hunnit läsa klart.
• Exakta formuleringar, särskilt de som innehåller ett värdeomdöme förklätt till ett faktum. Hon har ju ändå familj är en sådan.
• Var gruppen skrattade. Skratt kommer när något känns obekvämt, och markerar var det svåra sitter.

Ni är styrelse för en forskningsstiftelse som finansierar ett projekt om hur människor fungerar under långa vistelser under jord. Ni har kallats till ett krismöte, eftersom ett av försöken har gått fel.

Sex frivilliga har varit nere i ett grottsystem i tre dygn. De står i radioförbindelse med forskningsbaracken vid ingången. Ett ras har stängt vägen ut och vattnet i kammaren de befinner sig i stiger.

Räddningsledaren säger att uttagningen blir svår. Med den utrustning som finns kan en person föras ut per timme. Det är sannolikt att vattnet hinner dränka några av dem innan alla är uppe.

De sex vet om det. De har via radion meddelat att de inte vill bestämma ordningen själva. Enligt projektets villkor ligger det ansvaret på er.

Om trettio minuter når utrustningen grottans mynning, och då ska ni meddela i vilken ordning de sex förs ut. Det enda underlag ni har är de personporträtt som finns i projektets arkiv. Ni får använda vilken måttstock ni vill, alltså det rättesnöre som ni tycker bäst hjälper er att avgöra ordningen.

Nadja Ek, 34 år. Barnmorska på ett länssjukhus, elva år på förlossningen. Ensamstående, en son på sex år som bor hos henne varannan vecka. För tre månader sedan anmäldes hon efter en förlossning där barnet fick syrebrist. Utredningen är inte klar. Nadja säger själv att hon följde rutinen och att det är rutinen som är fel. Hon springer maraton.

Torbjörn Ling, 61 år. Äger och driver ett sågverk med fyrtio anställda på en ort med två andra arbetsgivare. Kom hem i förra veckan från en förhandling där han fått till ett femårigt leveransavtal som säkrar jobben och kräver tio nyanställningar. Avtalet är inte påskrivet, och ingen annan har varit med i samtalen. Gift, två vuxna barn på annan ort. Samlar vapen från det amerikanska inbördeskriget.

Ellen Sandvik, 23 år. Doktorand i mikrobiologi, tredje året. Arbetar med ett spår om antibiotikaresistens som hennes handledare kallar lovande, och en del av mätdatan finns bara i hennes egna anteckningsböcker. Bor ensam, inga barn. Hon har nyligen sagt till sin handledare att hon funderar på att hoppa av.

Milan Petrov, 47 år. Förskollärare på en avdelning med de yngsta barnen. Fyra egna barn mellan sex och sexton. Han och hans fru är familjehem och har tagit emot fyra ungdomar under tolv år. När Milan var tjugosju dömdes han till två års fängelse för grov misshandel efter ett bråk utanför en restaurang. Han avtjänade straffet och har inte dömts sedan dess.

Ida Frost, 29 år. Fjällräddare och klätterinstruktör. Hon är den enda i grottan som kan hantera den utrustning räddningsmanskapet ska använda, och räddningsledaren bedömer att om Ida förs ut tidigt kan hon hjälpa till uppifrån och korta tiden för de övriga. Ida har via radion sagt att hon inte tänker gå före någon annan. Hon lever ensam och har inga barn.

Berit Ahlgren, 58 år. Undersköterska, arbetar natt på ett äldreboende sedan tjugonio år och är den som de nyanställda frågar när något är oklart. Hennes man har ALS och klarar sig inte ensam mer än ungefär ett dygn. Deras dotter bor i Australien.

Porträtten är byggda för att göra det här synligt. Var och en bär ett skäl att räddas tidigt och något som skaver, och de sex skälen är av olika slag. Torbjörn står för nytta för många men indirekt. Ellen för nytta som är stor men osäker och långt bort. Berit för nytta som är liten men akut och konkret. Milan prövar om ett avtjänat straff ska väga. Nadja prövar om en oavslutad anklagelse ska väga. Ida prövar något annat, och det är övningens skarpaste fråga: hon kan förkorta räddningen för alla om hon förs ut först, och hon har sagt att hon vägrar.

Det gruppen nästan alltid gör är att börja sortera direkt, med en måttstock som ingen föreslagit och ingen invänt mot. Den brukar vara en blandning av ålder, sympati och föreställd samhällsnytta, och den byter tyst innehåll flera gånger under samtalet. Att upptäcka det är övningens behållning.

• Ålder får väga utan att någon säger att den ska väga. Ellen sist förekommer nästan aldrig. Frågar man varför blir svaret att hon har mest kvar, vilket är en måttstock som ingen valt.
• Gruppen sorterar först och motiverar sedan. Motiveringen byggs i efterhand för att passa en ordning som redan känns rätt. Det är så människor i regel fungerar, och just därför behöver måttstocken sägas i förväg.
• Sista platsen tar längst tid. Att placera någon först är lätt, för då räddar man. Att placera någon sist är att välja bort.

• Till observatörerna först: vad såg ni? Låt dem tala till punkt.
• Vilken måttstock använde ni? Vänta ut svaret. Det brukar dröja.
• När bestämdes den, och av vem?
• Sades den någon gång högt, eller blev den bara gällande?
• Bytte ni måttstock under vägen?
• Vem gjorde första förslaget, och hur mycket styrde det resten?
• Vad hände med den som tyckte annorlunda?
• Vem sa ingenting, och vad tänkte hon?

• Vilken uppgift i porträtten vägde tyngst, och borde den ha gjort det?
• Vilken uppgift var egentligen irrelevant men färgade ändå?
• Väger en dom som är avtjänad? Väger en anmälan som inte är utredd?
• Om Ida: tog ni hänsyn till att hon sagt nej, och hur resonerade ni då?
• Om ni bara hade fått veta yrke och ålder, hade listan blivit en annan?
• Vad hade hänt om en av dem hade haft ert eget yrke?

• Var din egen lista lik gruppens? Låt dem titta på pappret från steg tre. Om den skilde sig, sa du det?
• Vad fick dig att släppa din placering? Argument, tid eller trötthet?
• Skulle du kunna berätta för de sex hur ni tänkte, med dem lyssnande?

Utan den här delen blir övningen en pratstund om moral. Ställ frågan rakt ut: var i vår verksamhet fattar vi beslut med en måttstock vi aldrig sagt högt? Svaren brukar komma snabbt när de väl kommer: vid rekrytering, vid fördelning av utvecklingsmedel, vid vem som får det roliga uppdraget, vid vem som får gå på kursen.

Poängen att lämna kvar är enkel och obekväm. Det går sällan att enas om rangordningen innan man enats om måttstocken, och nästan ingen grupp gör det i den ordningen. Den som vill förbättra en beslutsprocess börjar därför inte med fallen utan med vad som ska väga.

Utan dödsfall. Behöver du ett mildare anslag, byt scenario men behåll porträtten och knappheten: de sex har sökt en enda plats på ett dyrt rehabiliteringsprogram, eller ett enda stipendium. Samtalet om måttstocken blir nästan lika bra och obehaget försvinner. Det som försvinner med det är allvaret, och därmed en del av ärligheten.

Med två grupper. Låt två grupper arbeta parallellt utan kontakt och jämför listorna. Att två kompetenta grupper med samma underlag kommer fram till helt olika ordning är det mest övertygande argument som finns för att måttstocken behöver sägas högt.

Den vanligaste är att facilitatorn har en favoritlista. Om du tycker att Berit självklart ska först märks det i vilka följdfrågor du ställer, och gruppen läser av dig på några sekunder. Övningen har inget facit, och den enda hållning som fungerar är att du menar det.

Den andra är att låta samtalet stanna i moralfilosofi. Frågan om människoliv går att värdera är på riktigt svår och intressant, men den är inte det gruppen ska ta med sig. För tillbaka samtalet till hur beslutet gick till, och till var samma mönster finns i deras eget arbete.

En tredje sak är värd att veta. Porträtten är konstruerade för att utlösa kända snedvridningar: att en enskild framträdande egenskap färgar helhetsbedömningen, att vi förklarar andras handlingar med deras karaktär men våra egna med omständigheterna, och att den som liknar oss själva framstår som mer värd att rädda. Det är inte fusk, det är designen. Säg det i upplockningen, annars tror gruppen att den bara varit dum.

Vilket beslut fattade du i förra veckan med en måttstock du aldrig sa högt?

Övningen är en svensk bearbetning av en klassisk konsensusövning som på engelska brukar heta Cave Rescue. Den finns tryckt i Woodcock, M. (1989). 50 Activities for Team Building. Aldershot: Gower, men cirkulerade i militära urvals- och utbildningssammanhang redan på sjuttiotalet, och någon säker upphovsperson går inte att belägga. Formen tillhör den äldre familjen av livbåtsövningar från den amerikanska gruppträningstraditionen. · Personporträtten, frågorna och observatörsuppdraget i den här versionen är theORVARs egna. · Nisbett, R. & Wilson, T. (1977). The halo effect. Journal of Personality and Social Psychology, 35, 250–256. · Ross, L. (1977). The intuitive psychologist and his shortcomings. Advances in Experimental Social Psychology, 10, 173–220.