Fyra hörn i Johari. En golvövning

Johari-fönstret är lätt att rita och svårt att använda. Det blir ofta en bild som alla nickar åt utan att något händer. När rutorna blir hörn i ett riktigt rum måste var och en välja en, och valet blir en utgångspunkt för ett samtal om vad som faktiskt har förändrats och vad som skulle behöva förändras.

Åtta minuter räcker. Två frågor läggs i kors. Den ena är om jag själv känner till något om mig, den andra är om andra gör det. Svaren ger fyra rutor, och varje sak som går att veta om en människa hamnar i en av dem.

• Öppna fältet: det du vet om dig själv och som andra också ser. Här sker samarbetet. Ju större det är, desto mindre energi går åt till gissningar.
• Blinda fläcken: vanor och signaler andra lägger märke till men som du själv inte är medveten om. Tonfall under press, hur mycket plats du tar.
• Dolda fältet: det du känner till men väljer att behålla för dig själv. Ibland av gott skäl, ibland av gammal vana.
• Okända fältet: det varken du eller andra ser ännu. Förmågor som inte prövats och reaktioner som inte väckts.

Säg också att rutorna är rörliga, för det är den delen övningen handlar om. Återkoppling flyttar den lodräta linjen åt höger: när någon berättar vad de ser blir en del av den blinda fläcken öppen. Att berätta om sig själv flyttar den vågräta linjen nedåt: när du delar något som legat i det dolda blir det öppet. De två hänger ihop, eftersom få människor säger vad de ser till någon som aldrig säger något om sig själv.

Nämn varifrån modellen kommer. Joseph Luft och Harrington Ingham presenterade den 1955 vid ett sommarlaboratorium i grupputveckling, och namnet är helt enkelt en sammansättning av deras förnamn, Jo och Hari. Den ritades för ett pågående samtal i en grupp, inte som ett test som ger ett resultat.

Det första är att rutorna inte är lika stora hos någon. De ritas lika stora av bekvämlighet. Hos de flesta människor är det öppna fältet betydligt mindre än de tre andra, och det är inte ett problem i sig utan bara ett läge.

Det andra är att ett stort öppet fält inte är samma sak som att vara en bra människa. Det finns goda skäl att ha ett dolt fält, och det finns sammanhang där det är klokt att hålla igen. Frågan i den här övningen är inte om du är öppen nog utan om fördelningen hjälper eller hindrar det ni ska göra tillsammans.

• Gå igenom modellen, åtta minuter. Rita gärna fönstret på ett blädderblock och låt det stå kvar under hela övningen.
• Sätt upp lapparna. I modellens ordning, sett från rummets mitt: öppna och blinda upptill, dolda och okända nedtill. Säg det högt, annars letar folk efter logiken i stället för att svara.
• Fråga ett: vilken ruta växte mest under det senaste året? Låt dem ställa sig. Vänta ut tystnaden.
• Prata i hörnet, fem minuter. Vad var det som fick den att växa?
• Fånga upp, sju minuter. Ett hörn i taget. Låt hörnet med minst folk tala först.
• Fråga två: vilken ruta skulle behöva växa för att din grupp ska fungera bättre? Nu handlar det inte om dig utan om gruppen. Uppmana dem att flytta sig.
• Prata i det nya hörnet, fem minuter. Vad hindrar den rutan från att växa i dag?
• Fånga upp igen, åtta minuter. Nu är det rörelsen som är materialet.
• Landa, fem minuter. Var och en formulerar en sak hon tänker fråga eller berätta inom en vecka.

• Be aldrig någon berätta vad som ligger i rutan. Frågan gäller vilken ruta som rört sig, inte vad den innehåller. Den som vill berätta gör det självmant, och den gränsen måste du hålla åt dem som inte vill.
• Låt det okända hörnet vara ett riktigt alternativ. Det står ofta tomt, och när någon väl ställer sig där har hon nästan alltid något värt att höra.
• Kör inte övningen i en ny grupp. Den kräver att man redan känner varandra något. I fas ett enligt IMGD blir svaren artiga och samtalet tunt.

Gruppen bör vara mellan sex och tjugo personer. Är den mindre blir hörnen glesa och varje placering för utpekande. Är den större kan du behålla fyra hörn men låta varje hörn dela sig i mindre samtalsgrupper om tre, annars hörs bara de som talar högst.

Den viktigaste poängen i upplockningen är att de två rörelserna är beroende av varandra. Få människor säger vad de ser till någon som aldrig säger något om sig själv, och få vågar berätta om sig själva för någon som aldrig ger något tillbaka. Den som väntar på att den andra ska börja väntar ofta länge.

Det gör att frågan vem börjar? är den skarpaste i hela övningen, och i en arbetsgrupp har den ett obekvämt svar: den som har mest makt i rummet börjar, för det är hon som riskerar minst. Om chefen inte berättar något om sig själv kommer ingen annan att göra det heller, och då stannar fönstret där det är.

Det här är facilitatorers erfarenhet och inte mätdata, men de återkommer.

• Blinda fläcken är fullast på första frågan. Det som får en ruta att röra sig är oftast att någon annan sa något, och den händelsen minns man. Det man själv gjort minns man sämre.
• Nästan alla flyttar sig till det öppna på andra frågan. Det är förutsägbart, och det är därför följdfrågan är viktigare än placeringen: vad hindrar den rutan från att växa hos er i dag?
• Det okända hörnet väljs av dem som nyligen bytt roll. Den som prövat något helt nytt har färskt minne av att inte veta vad hon klarade, och det är en av de mest hoppfulla berättelserna i rummet.

• Titta er omkring en stund innan ni säger något. Vad ser ni?
• Var det något du gjorde, eller något som hände dig?
• Till det öppna hörnet: vad blev lättare när det växte?
• Till den blinda fläcken: vem var det som berättade, och hur kändes det?
• Till det dolda: vad fick dig att välja att berätta något?
• Till det okända: vad var det du inte visste att du kunde?

• Till den som flyttade sig: vad är skillnaden mellan din egen ruta och gruppens?
• Till den som stod kvar: är det samma sak som gäller för dig och för gruppen?
• Vad hindrar den rutan från att växa hos er i dag?
• Vem börjar, och vad skulle det kosta henne?
• Har någon i den här gruppen bett dig om återkoppling det senaste halvåret?
• Vad tänkte du men sa inte?

• Till den som flyttade längst: vad säger det om skillnaden mellan dig och gruppen?
• Till den som stod kvar: är det för att det stämmer, eller för att du inte hittade något bättre?
• Var det någon som flyttade sig för att någon annan gjorde det?

Ställ den bara om tilliten är god och om du har tid att ta hand om svaret: vem i det här rummet skulle du vilja be om återkoppling, och vad skulle du fråga om?

Låt var och en säga det högt utan att den tillfrågade behöver svara i stunden. Det gör två saker. Den som blir tillfrågad får veta att någon vill höra vad hon ser, vilket är ovanligt att få höra. Och den som frågar har därmed sagt det inför vittnen, vilket gör att samtalet faktiskt blir av. Avsluta med att be dem boka en kvart med varandra innan de lämnar rummet.

Har du ett rum med möbler i vägen fungerar samma sak som en post-it-övning. Rita fönstret stort på ett blädderblock, dela ut två lappar i olika färger och låt var och en sätta upp en lapp per fråga. Låt alla skriva båda lapparna först och sätta upp dem samtidigt, annars justerar de sista efter de första.

Det man förlorar är avståndet. En del av poängen med hörnen är att man går bort från några och fram till andra, och att man ser vilka man hamnade hos. På ett papper blir lapparna bara lappar.

Den allvarligaste är att övningen blir en påtryckning. Modellen kan lätt användas så att den som håller igen framställs som ett hinder för gruppen, och det är en obehaglig position att hamna i offentligt. Var gränsen går mellan öppenhet som bygger tillit och öppenhet som blir ett krav är värt att prata om innan ni börjar, inte efteråt.

Den andra är att bilden tas för mer än den är. Johari-fönstret är en pedagogisk illustration, inte ett mätinstrument. Det finns ingen skala, inga normer och ingen forskning som visar hur stora fälten är hos en genomsnittlig person. Rutorna ritas lika stora av bekvämlighet, inte för att de är det. Modellen säger heller ingenting om huruvida andras iakttagelser stämmer, vilket är värt att minnas när någon i rummet får höra vad andra ser.

Vad skulle behöva finnas i rummet för att någon skulle våga berätta för dig vad de ser i din blinda fläck?

Luft, J. & Ingham, H. (1955). The Johari window, a graphic model of interpersonal awareness. Proceedings of the Western Training Laboratory in Group Development. Los Angeles: UCLA. · Luft, J. (1969). Of Human Interaction. Palo Alto: National Press Books. · Fyrahörnsövningen är en vanlig värderingsövning utan belagd upphovsperson.