← Kunskapsbank

Ledningsgrupper & team

Rätt insats vid rätt tillfälle

Originaltitel An ounce of prevention or a pound of cure? Two experiments on in-process interventions in decision-making groups

Författare
Colin M. Fisher
År
2017
Lästid
12 min

I korthet

Två experiment där tidpunkten för en processinsats i beslutsfattande grupper varierades systematiskt. Insatser som gavs innan gruppen kört fast fungerade annorlunda än insatser som gavs efteråt, och effekten berodde på om insatsens innehåll passade det skede gruppen var i. En insats som inte matchade skedet gav ingen förbättring och kunde störa arbetet. Eftersom deltagarna fördelades slumpmässigt går det att uttala sig om orsak och verkan inom studiens ramar.

Läs originalartikeln →

Utökad sammanfattning

Frågan studien ställer

Grupper som ska fatta beslut gör ofta samma misstag: de lutar sig mot den information alla redan har, förhandlar om medlemmarnas förhandsuppfattningar och enas för tidigt. Forskningen har prövat många sätt att motverka detta, men nästan alltid som instruktioner före arbetet. Fisher ställde frågan när en sådan insats bör ges. Han utmanade den vanliga tanken att förebyggande är bättre än botande och antog tvärtom att en instruktion given mitt under pågående diskussion, en in-process intervention, får större effekt än samma instruktion given före starten.

Så gjorde de

Två laboratorieexperiment med hidden profile-uppgifter, där den bästa lösningen bara syns om medlemmarna delar information som var och en ensam sitter på. I studie 1 gjorde 64 grupper om tre personer (192 vuxna) två beslut med 30 minuter per beslut. Alla fick samma råd, att dela all information innan gruppen bestämmer sig, men vid olika tidpunkter: före uppgiften, fem minuter in i diskussionen eller vid mittpunkten efter 15 minuter. I studie 2 deltog 60 grupper (180 personer) med 20 minuter per beslut; rådet gavs strax före diskussionen, direkt efter första repliken eller efter fem minuter. Bedömare som inte kände hypoteserna kodade video: diskussionens längd, hur mycket den kretsade kring medlemmarnas preferenser, antal unika informationsbitar som delades och om gruppen valde rätt. Studie 2 mätte också hur deltagarna förstod och värderade rådet och hur ansvariga de kände sig för processen.

Det de fann

I studie 1 fattade grupper som fick rådet under pågående diskussion rätt beslut i 79 procent av fallen, mot 49 procent för dem som fick det före uppgiften. De diskuterade längre (i genomsnitt 19,27 minuter mot 12,05), förhandlade mindre om preferenser och delade fler unika informationsbitar (19,88 mot 14,23). Under den tredje femminutersperioden var 97 procent av in-process-grupperna fortfarande igång, mot 44 procent av de andra. Effekten på beslutskvalitet gick via informationsdelningen, som i sin tur berodde på längre diskussion och mindre preferensförhandling. Om rådet gavs efter fem minuter eller vid mittpunkten spelade ingen roll. Studie 2 upprepade mönstret i processerna, men skillnaden i beslutskvalitet (46 mot 34 procent rätt) var inte statistiskt säkerställd; effekten på beslut fanns bara indirekt via informationsdelningen. Grupper som fick rådet under diskussionen förstod det något bättre och tyckte det var mer värdefullt, och det upplevda värdet förklarade att de diskuterade längre. Upplevt ansvar för processen skilde inte. Rådet direkt vid start eller efter fem minuter gav samma resultat. Några minuters skillnad spelade alltså stor roll om de rymde diskussionens start, men liten roll därefter.

Vad som talar emot

Grupperna var tillfälliga trior av främlingar i ett laboratorium som löste en påhittad uppgift under en halvtimme. Etablerade team som känner varandra delar information lättare och kan reagera annorlunda på att avbrytas. Rådet var enkelt och ett enda; om resultatet gäller mer omfattande insatser som teamträning är oprövat. I studie 1 gavs rådet före uppgiften direkt efter övriga instruktioner, vilket kan ha gjort det ovanligt lätt att glömma; när tidpunkten flyttades närmare i studie 2 försvann den direkta effekten på beslutskvalitet. Måtten på förståelse och upplevt värde samlades in i efterhand, så grupper som lyckats kan ha dragit slutsatsen att rådet var bra snarare än tvärtom. Åtta grupper uteslöts ur studie 1. Författaren varnar också för att avbrott kan störa en grupp vars process redan fungerar.

Vad det betyder för den som leder

Det studien stöder är begränsat men användbart: en kort, konkret instruktion om arbetssättet, given när gruppen redan sitter i diskussionen, får större genomslag än samma instruktion i inledningen. Före starten är medlemmarna upptagna av sin egen information och av hur de uppfattas; när samtalet pågår blir processen synlig och rådet känns relevant. Det talar för att den som leder ett möte inte behöver få allt sagt i förväg utan kan bryta in när gruppen börjar rusa mot beslut, till exempel med en påminnelse om att alla ännu inte lagt fram vad de vet. Exakt när under diskussionen verkar spela mindre roll. Hur märker du i era möten att gruppen har börjat förhandla om åsikter innan all information är på bordet?

Läs vidare på sajten

Metaanalysen om teamträning och artikeln om strukturerade genomgångar efter arbetet berör också frågan om när en insats gör nytta, och IMGD-modellen beskriver hur gruppers mottaglighet skiftar över tid.

Viktigaste insikterna

  • 01Timing och innehåll behöver passa ihop för att en insats ska hjälpa.
  • 02Tidiga insatser är inte generellt bättre än sena.
  • 03Fel sorts stöd vid fel tillfälle kan störa gruppens arbete.
  • 04Frågan är prövad experimentellt, vilket är ovanligt inom området.

Så hittar du originalet

— (2017)

Ingen PDF är uppladdad för den här artikeln. Referatet och de svenska insikterna ovan är skrivna här på sajten — originaltexten ligger hos förlaget och kan kräva åtkomst via bibliotek eller lärosäte.

Mer inom Ledningsgrupper & team