När insatserna för välmående inte gör skillnad

De flesta större arbetsgivare erbjuder i dag något slags stöd för medarbetarnas välbefinnande: resiliensträning, mindfulness, avslappning, coachning, appar för sömn och stress. Utbudet växer, och det är sällan någon frågar om det fungerar.

William Fleming vid Wellbeing Research Centre, Oxford, använde en stor brittisk arbetsmiljöundersökning för att göra just det. Underlaget omfattar 46 336 anställda i 233 organisationer, och han jämförde dem som deltagit i olika insatser med dem som inte gjort det.

Över flera mått på subjektivt välbefinnande mådde deltagarna inte bättre än de som avstått. För mindfulness syntes till och med negativa skattningar på vissa utfall. Ett undantag stack ut: volontärarbete och välgörenhetsinsatser hängde samman med bättre välbefinnande.

Studien är en tvärsnittsstudie, alltså en ögonblicksbild, och det betyder att den inte kan avgöra vad som orsakar vad. Det går inte att utesluta att de som redan mår sämre söker sig till insatserna. Men just det förbehållet är också en del av poängen. Om de som mår sämst är de som deltar, då är det ett tecken på att organisationen har lagt ansvaret på individen i stället för på arbetet.

Fleming tolkar resultatet med hjälp av krav och resurser-modellen, alltså tanken att belastning uppstår när kraven i arbetet överstiger de resurser man har att möta dem med. En kurs i återhämtning tillför ingen resurs som motsvarar kraven. Den ger tekniker för att stå ut, inte förändring av det som sliter.

Hans slutsats är att effekten ligger i det organisatoriska: bemanning, schemaläggning, arbetsinnehåll, rimliga mål och chefsstöd.

Det stämmer också med hur svenska chefer själva beskriver saken. I Chefs undersökning våren 2026 uppgav bara en liten del av cheferna att stresshanteringsinsatser hjälpt fullt ut, medan forskare pekade på organisatoriska förändringar som det som faktiskt behövs.

Jag tänker inte sluta erbjuda stöd. Enskilda människor har nytta av samtalsstöd och av att lära sig hantera sin egen stress, och en app kan vara en hjälp för den som vill ha den. Men jag vill vara ärlig med vad det är: ett komplement, inte en åtgärd.

Tre saker blir viktigare än utbudet.

• Vad säger vår egen data? Om vi köper något, vad förväntar vi oss ska förändras, och mäter vi det?
• Vad skulle vi behöva ändra i arbetet? Frågan är obekväm eftersom svaret ofta kostar pengar eller kräver att någon prioriterar bort något.
• Vem bär ansvaret i vår kommunikation? Ett erbjudande om resiliensträning säger något om vem vi tycker ska hantera problemet.

• Om volontärarbete var undantaget, vad säger det om mening och sammanhang jämfört med tekniker?
• Vad skulle hända om vi lade samma summa på bemanning i stället för på verktyg?
• Vilken fråga vill vi egentligen inte ställa i vår medarbetarundersökning?

Läs vidare: Psykologiskt kapital, När regler ersätter omdöme och Psykologisk trygghet.