När regler ersätter omdöme

Barry Schwartz är psykolog och inleder med en arbetsbeskrivning för en sjukhusstädare. Uppgifterna handlar om golv, sopor och ytor, och ingen av dem nämner en enda människa. Ändå visar det sig när man frågar städarna att deras arbete i praktiken handlar om just människor: att låta bli att dammsuga när en patient sover, att gå en extra runda med en anhörig som är vilse.

Det de gör kallar Schwartz praktisk klokhet, ett begrepp han hämtar från Aristoteles. Det består av två delar: viljan att göra rätt, och omdömet att veta vad rätt är i den här situationen. Den kloka personen är inte den som följer reglerna bäst, utan den som vet när regeln inte hjälper.

Hans oro är att organisationer försöker ersätta klokhet på två sätt, och att båda gör saken värre.

• Fler regler. Regler skyddar mot det värsta men lär oss samtidigt att sluta tänka. Ju mer detaljerad instruktionen är, desto mindre omdöme får utrymme att utvecklas.
• Starkare incitament. Belöningar flyttar uppmärksamheten från uppgiften till belöningen, och gör att människor gör det som mäts snarare än det som behövs.

För den som arbetar med HR är det obekvämt läsning, eftersom mycket av det vi bygger är just regler och incitament. Schwartz avfärdar dem inte, men menar att de behöver kompletteras med utrymme för att öva upp omdöme, och med chefer som fungerar som förebilder i just det.

• Vilken av våra rutiner finns för att någon gjorde fel en gång, och vad kostar den i minskat omdöme?
• Var i vår organisation måste människor bryta mot en regel för att göra ett bra jobb?
• Vem lär sig omdöme hos oss, och av vem?

Läs vidare: Belöningen som gör oss sämre på att tänka, Zombieledarskap och Utvecklande medarbetarskap.