Din konflikthanteringsstil. En golvövning

Modellen är lätt att förstå och svår att komma ihåg. Att stå på sin stil i stället för att peka på den i ett bildspel gör den till något var och en har ett förhållande till, och gruppen ser samtidigt hur den själv är sammansatt. Det som ofta blir det verkliga materialet är inte placeringen utan förvåningen: att chefen står på anpassa och att den tystaste i rummet står på kämpa.

Åtta minuter räcker, och den ska vara kort med flit. Poängen är att deltagarna ska kunna placera sig, inte att de ska kunna modellen. Fördjupningen kommer efteråt.

Utgångspunkten är att en konflikt uppstår när två parters intressen inte går ihop, och att var och en då gör en avvägning mellan två saker: att driva sitt eget och att ta hänsyn till den andra. Rita två axlar. Den lodräta är målet, alltså omsorgen om det egna. Den vågräta är relationen, alltså omsorgen om den andras. De fem stilarna är kombinationer av de två.

• Kämpa. Jag driver mitt. Effektivt när något måste avgöras snabbt eller när principen väger tyngre än relationen. Dyrt om det blir standardläget.
• Samarbeta. Vi hittar något bättre. Kräver mest tid och mest tillit, och är det enda läget där båda kan få mer än de kom in med.
• Kompromissa. Vi möts på halva vägen. Snabbt och rimligt, men ingen blir riktigt nöjd, och den underliggande frågan blir sällan löst.
• Undvika. Inte nu. Ibland klokt, om frågan är liten eller tidpunkten fel. Ofta bara uppskjutet.
• Anpassa. Ta du. Bra när relationen betyder mer än sakfrågan, och skadligt när det används för att slippa obehag.

Säg en enda värderande sak, och säg den tydligt: ingen av stilarna är bäst. Om du inte säger det kommer gruppen att ställa sig på samarbeta, eftersom ordet låter finast, och då har övningen redan tappat sitt värde.

Det första är att axlarna är oberoende av varandra. Att bry sig om det egna hindrar inte att man också bryr sig om den andras, och det är just därför samarbeta finns som ett eget läge i övre högra hörnet. Många läser i stället bilden som en enda skala från egoism till självuppoffring, och då blir hela nedre vänstra hörnet obegripligt.

Det andra är varför kompromissa ligger i mitten. Den ligger där inte för att den är den balanserade eller den mogna, utan för att den ger delvis av båda. En kompromiss är i regel snabb och rimlig, och den lämnar samtidigt den underliggande frågan olöst. Om gruppen förstår den skillnaden blir samtalet om mittenlappen mycket rikare.

• Gå igenom modellen, åtta minuter. Se ovan.
• Lägg ut lapparna. Fem lappar på golvet i modellens positioner. Peka ut axlarna med kroppen: här uppe är målet, hitåt är relationen.
• Fråga ett: vilken är din mesta konflikthanteringsstil i den här gruppen? Betona i den här gruppen. Utan den avgränsningen svarar folk på hur de är i allmänhet, och det blir ett mycket blekare svar.
• Låt dem ställa sig. Säg att det går bra att stå mellan två lappar. Vänta ut tystnaden. Kommentera inte placeringen.
• Prata där ni står, fem minuter. De som hamnat vid samma lapp berättar för varandra vad det brukar se ut som när de gör så.
• Fånga upp, sex minuter. Gå runt mellan lapparna och plocka upp röster. Börja hos undvika och anpassa, som annars sällan kommer till tals.
• Fråga två: finns det någon bästa stil? Ställ den öppet till hela rummet och var uppriktigt nyfiken på svaret. Svara inte själv. Låt gruppen vrida på den. Om någon säger samarbeta, fråga vad den kostar.
• Fråga tre: och i din egen arbetsgrupp? Eller hemma? Uppmana dem att flytta sig om svaret blir ett annat. Många flyttar sig långt, och det är själva poängen.
• Prata med de nya grannarna, fyra minuter. Vad är det i det andra sammanhanget som gör att du hamnar någon annanstans?
• Fånga upp igen, sex minuter. Nu är det rörelsen som är materialet, inte platsen.
• Titta på rummet, fem minuter. Vem flyttade sig mest, vem minst.
• Fördjupa teorin, tio minuter. Se längst ned.

• Ställ dig inte på någon lapp själv. Facilitatorn rör sig mellan lapparna. Så fort du placerar dig blir din placering ett facit.
• Börja upplockningen hos de tysta lägena. Undvika och anpassa har lägst status i rummet, och den som står där kommer sällan till tals om du inte går dit först.
• Lägg lapparna i modellens positioner, inte i en rad. Det är avståndet mellan dem som bär betydelsen. En rad gör om modellen till en rangordning, vilket är precis det den inte är.

Gruppen bör vara mellan sex och tjugo personer. Under sex blir placeringen för utpekande. Över tjugo blir det trångt, och då kan du lägga ut två uppsättningar lappar och dela gruppen.

Har du ett trångt rum, ett långbord eller en grupp som inte vill resa sig fungerar blädderblocket nästan lika bra. Rita modellen stort, dela ut post-it-lappar och be var och en skriva sitt namn och sätta upp lappen. Ge sedan ut en lapp i en annan färg för fråga tre, så att båda svaren syns samtidigt och avståndet mellan dem blir synligt för hela gruppen.

Två saker går förlorade och är värda att veta om. Det ena är kroppen: att fysiskt ställa sig på en plats binder svaret hårdare än att sätta upp en lapp, och samtalet blir därför lite mindre laddat. Det andra är samtidigheten. På golvet ser alla varandras svar i samma ögonblick, medan lapparna sätts upp en i taget och de sista hinner justera efter de första. Om du använder blädderblocket, låt alla skriva sin lapp i knät först och sätta upp dem samtidigt.

• Titta er omkring en stund innan ni säger något. Vad ser ni?
• Ge ett exempel. Vad gjorde du senast du hamnade i det här läget?
• Är det en stil du väljer, eller en du hamnar i?
• Till den som står ensam vid en lapp: hur är det att stå där?
• Vad brukar det kosta dig?
• Vilken lapp skulle du aldrig ställa dig på, och varför inte?
• Om vi frågade dem du är i konflikt med, var skulle de placera dig?

• Bäst för vem? För saken, för relationen eller för dig?
• Bäst på kort sikt eller på lång?
• Till den som säger samarbeta: vad kostar den, och har ni alltid råd?
• Finns det en stil som är sämst? Under vilka omständigheter är den ändå rätt?
• Vilken stil saknas i den här gruppen, och vad blir följden av det?

• Till den som flyttade långt: vad är det som är annorlunda där?
• Till den som stod kvar: är det samma dig överallt, eller samma sorts folk?
• Vilket av de två sammanhangen tycker du bäst om dig själv i?
• Är det du som ändrar dig, eller är det rollen du har där?
• Vad skulle behöva vara sant här för att du skulle stå där du står hemma?
• Vad tänkte du men sa inte?

• Till den som flyttade längst: vilket av svaren känns mest som du?
• Till den som stod kvar: är det en styrka eller en vana?
• Var det någon som flyttade sig för att någon annan flyttade sig?
• Var det någon som ville flytta sig men lät bli?

Läs inte in för mycket i rörelsen. Att svara olika i olika sammanhang är i regel ett tecken på anpassningsförmåga och inte på falskhet, och att svara likadant överallt kan vara integritet lika gärna som stelhet.

Nu när gruppen har egna svar att hänga upp teorin på finns tre saker som brukar landa.

• Repertoaren är viktigare än preferensen. Det som skiljer den som hanterar konflikter väl är inte vilken stil hon föredrar utan hur många hon har tillgång till och hur medvetet hon väljer.
• Konfliktens innehåll avgör. En sakkonflikt om metod och en konflikt om kränkande behandling kräver helt olika stilar. I den senare är undvika och anpassa inte alternativ, oavsett vad någon föredrar.
• Instrumentet mäter inte beteende. Thomas-Kilmanns test är ipsativt, alltså tvingar det svaranden att välja mellan två påståenden i taget. Det ger en profil av vad någon föredrar i förhållande till sig själv, men poängen går inte att jämföra mellan personer, och självskattad preferens är något annat än vad någon faktiskt gör i stridens hetta.

Placeringen är offentlig, och i en ledningsgrupp är den laddad. Den som står på kämpa riskerar att uppfattas som svår att samarbeta med, och den som står på undvika kan känna sig avslöjad. Säg innan ni börjar att alla fem lapparna beskriver kompetenser och inte brister, och håll det löftet i upplockningen.

Den vanligaste sneddrivningen är att gruppen samlas på samarbeta och kompromissa. Om det händer, fråga inte om de är säkra. Fråga i stället vem i rummet som senast körde över någon annan, och låt tystnaden göra jobbet.

Vilket av de fem lägena hamnar du i utan att välja, och vad brukar det kosta?

Thomas, K. & Kilmann, R. (1974). Thomas-Kilmann Conflict Mode Instrument. Tuxedo: Xicom. · Blake, R. & Mouton, J. (1964). The Managerial Grid. Houston: Gulf. · De Dreu, C. & Weingart, L. (2003). Task versus relationship conflict. Journal of Applied Psychology, 88, 741–749. · Övningsformen är en vanlig golvövning utan belagd upphovsperson.