Vi är fler än de fack vi placeras i

TV 2 i Danmark placerar ett antal människor i markerade rutor på ett golv utifrån sådant vi tror oss veta om varandra: de välbeställda, de nyanlända, landsbygden, storstaden. Sedan ställs frågor. Vilka av er var klassens clown? Vilka är styvföräldrar? Vilka har varit förälskade i någon ni inte borde? Vid varje fråga går människor ut ur sina rutor och bildar nya grupper med människor de nyss stod långt ifrån.

Det som gör filmen användbar är att den visar två socialpsykologiska mekanismer samtidigt, utan att förklara dem.

• Social kategorisering. Vi sorterar snabbt och automatiskt människor i vi och dom, och kategorierna vi använder är ofta de som syns.
• Korsande tillhörigheter. När kategorierna korsar varandra i stället för att staplas på varandra försvagas gränsen mellan vi och dom.

Den andra punkten är själva poängen. I forskningen om brottlinjer i grupper, alltså de skiljelinjer som gör att en grupp riskerar att dela sig i undergrupper, är det just staplade olikheter som är riskabla. Om alla som är yngre också är nya, också sitter i en annan byggnad och också kommer från samma bolag, så bildar olikheterna en tydlig spricka. Korsar de varandra i stället händer inte samma sak.

Filmen är en reklamfilm och ska ses som det. Den är gjord för att röra vid känslor, den bevisar ingenting, och kritiken att den förenklar är rimlig. Men som samtalsöppnare i en ledningsgrupp har jag svårt att komma på något bättre.

• Vilka fack använder vi om varandra hos oss, utan att säga det högt?
• Går våra olikheter på tvären, eller staplas de på varandra?
• Vilken fråga skulle behöva ställas hos oss för att människor skulle byta ruta?

Läs vidare: Brottlinjer i grupper, Jag ville att mångfald skulle räcka och boktipset Den mörka kontinenten.