När gruppen aldrig hinner bli en grupp

Amy Edmondson är professor vid Harvard Business School och den forskare som gjort begreppet psykologisk trygghet känt. Med det menas en delad uppfattning i en grupp om att det går att säga vad man tycker, ställa frågor och erkänna misstag utan att bli straffad för det.

I det här föredraget handlar det om något närliggande som hon kallar teaming. Många arbetar i dag sällan i stabila team. I stället sätts människor ihop tillfälligt, ofta över yrkes- och organisationsgränser, och förväntas prestera direkt. Klassisk teambyggnad förutsätter tid som inte finns.

Hennes exempel är räddningen av de trettiotre gruvarbetarna i Chile 2010. Ingen visste hur det skulle gå till, ingen enskild profession hade svaret, och lösningen kom ur ett samarbete mellan människor som aldrig arbetat ihop tidigare. Det som fick det att fungera var enligt henne tre saker: att man vågade erkänna att man inte visste, att man var uppriktigt nyfiken på vad andra kunde, och att den formella statusen fick betyda mindre än den brukar.

Ett begrepp hon använder är situationsanpassad ödmjukhet, alltså insikten att just den här situationen är ny också för mig. Det är inte samma sak som osäkerhet. Det är en hållning som gör det möjligt att fråga.

Här finns en spänning värd att hålla kvar. Psykologisk trygghet är inte samma sak som att alla är sams eller att kraven sänks. Edmondson är noga med att trygghet utan höga förväntningar leder till bekvämlighet, inte till lärande.

• Hur ofta sätts vi ihop i tillfälliga konstellationer och förväntas fungera direkt?
• Vad gör vi de första tjugo minuterna i en sådan grupp? Går den tiden till uppgiften eller till att ta reda på vad var och en kan?
• Vem hos oss får sällan frågan om vad de vet?

Läs vidare: Psykologisk trygghet i kunskapsbanken, kritiken mot begreppet, och gruppens självskattning här på sidan.