Gör vi övningar som gynnar den som pratar mest?

Susan Cain beskriver hur öppna kontorslandskap, ständigt grupparbete och en kultur som premierar den som hörs mest har gjort det svårare för en stor del av befolkningen att bidra med det de kan. Hon talar om introversion, som hon är noga med att skilja från blyghet. Blyghet handlar om rädsla för social bedömning. Introversion handlar om hur mycket stimulans man mår bra av.

Två saker är särskilt användbara för den som leder grupper.

• Idéer blir inte bättre av att alla tänker samtidigt. Forskningen om gruppbrainstorming pekar snarare åt andra hållet. Att först tänka enskilt och sedan dela ger fler och bättre uppslag än att prata direkt.
• Utrymme är inte samma sak som tid. Den som behöver formulera i lugn och ro får inte det genom att bli tillfrågad snabbare, utan genom att få veta frågan i förväg.

Cain vill inte göra introversion till något bättre, och hon menar inte att grupparbete är fel. Hennes poäng är att vi har byggt in ett antagande om att tänkande sker högt och tillsammans, och att antagandet kostar oss idéer.

Skicka frågan innan mötet. Låt de första minuterna vara tysta och skriftliga. Fördela ordet i stället för att låta det tas. Och lägg märke till vem som brukar tala sist, eftersom det ofta är där det outsagda finns.

• Hur ser våra möten ut för den som behöver tänka innan hen talar?
• Vem hos oss uppfattas som passiv men är egentligen bara tystare?
• Om vi mäter engagemang i taltid, vad missar vi då?

Läs vidare: Att leda mot gruppens mognad, De bästa individerna ger inte det bästa laget och En liten bok om personlighet.