De bästa individerna ger inte det bästa laget

Biologen William Muir jämförde två grupper av höns över flera generationer. Den ena gruppen fick fortplanta sig som vanligt. I den andra valde han i varje generation ut de mest produktiva individerna och lät bara dem fortplanta sig, en grupp Heffernan kallar superkycklingar.

Efter sex generationer var den vanliga gruppen välmående och äggproduktionen hade ökat. I superkycklinggruppen återstod tre höns. De andra hade blivit ihjälhackade. De mest produktiva individerna hade nått sin produktivitet genom att undertrycka de övriga.

Heffernan använder bilden för att prata om organisationer som gör samma sak: identifierar stjärnor, belönar individuell prestation och undrar sedan varför samarbetet inte fungerar.

Hon lutar sig mot forskning om vad som kännetecknar grupper som presterar bra. Det handlar mindre om hur begåvade medlemmarna är var för sig och mer om det hon kallar socialt kapital, alltså den tillit och den hjälpsamhet som byggs upp mellan människor över tid.

Tre saker återkommer i de grupper som fungerar: medlemmarna är lyhörda för varandra, taltiden är någorlunda jämnt fördelad, och det finns fler kvinnor i gruppen. Den sista punkten brukar väcka diskussion, och Heffernan är noga med att det troliga är att det handlar om social lyhördhet snarare än om kön i sig.

Hennes praktiska slutsats är att kaffepauser och tid tillsammans inte är slöseri. Det är där det sociala kapitalet byggs, och det är den investering som gör att gruppen klarar det svåra när det kommer.

• Vad belönar vi hos oss, individuell prestation eller det som får andra att prestera?
• Vem hos oss är produktiv på ett sätt som kostar för andra? Och vad gör vi med det?
• Om vi tog bort all tid som inte är möten och uppgifter, vad skulle hända med hjälpsamheten?

Läs vidare: Ledningsgruppen: samspelet väger tyngre än sammansättningen, Snällast vinner och Tillitsskapande ledarskap.