← Kunskapsbank

Ledarutveckling & lärande

Lärstilar, en idé utan stöd som ändå lever kvar

Originaltitel Learning styles: Concepts and evidence

Författare
Harold Pashler; Mark McDaniel; Doug Rohrer; Robert Bjork
År
2008
Lästid
6 min

I korthet

Granskning av det vetenskapliga stödet för lärstilar, gjord på uppdrag för Psychological Science in the Public Interest. Tanken bakom lärstilar är att undervisning fungerar bäst när den anpassas till hur den enskilda helst tar in information, exempelvis visuellt eller genom att lyssna. Författarna beskriver vad som krävs för att belägga det: deltagarna delas in efter lärstil, lottas till olika undervisningsformer, och sedan prövas om den form som fungerar bäst för en grupp skiljer sig från den som fungerar bäst för en annan. Genomgången visar att människor mycket riktigt har preferenser, och att det finns verkliga skillnader i olika slags förmåga. Men studier med rätt upplägg är få, och de som gjorts finner i huvudsak inte det mönster som krävs. Slutsatsen är att det saknas underlag för att bygga undervisning på lärstilstest.

Läs originalartikeln →

Utökad sammanfattning

Frågan studien ställer

Idén om lärstilar, att var och en lär sig bäst på sitt eget sätt och att undervisning därför bör anpassas efter om någon är visuell, auditiv eller praktisk, är utbredd från förskola till universitet och i företagens utbildningar. Pashler, McDaniel, Rohrer och Bjork fick i uppdrag av tidskriften Psychological Science in the Public Interest att bedöma om den praktiken har vetenskapligt stöd. Deras fråga var inte om människor har preferenser, utan om det hjälper att undervisa i linje med dem.

Så gjorde de

Detta är en granskande översikt, inte en metaanalys. Författarna, fyra kognitionspsykologer, började med att definiera vilken sorts bevis som krävs. Eleverna ska delas in efter lärstil, lottas inom varje grupp till olika undervisningsmetoder, få samma slutprov, och resultatet ska visa en crossover interaction, alltså en korsad växelverkan där den metod som är bäst för en lärstilsgrupp är en annan än den som är bäst för en annan grupp. Att en metod är bäst för alla, eller att en grupp presterar bättre överlag, räcker inte. Med det kriteriet sökte de igenom litteraturen om lärstilar, som omfattar tusentals artiklar och, enligt en tidigare översikt de citerar, minst 71 olika lärstilsmodeller. De gick också igenom närliggande forskning om samspel mellan begåvning eller personlighet och undervisningsmetod.

Det de fann

Att människor har preferenser är väl belagt; lärstilstest ger någorlunda stabila svar från gång till gång. Men bland de tusentals publikationerna fann författarna en enda studie som ens tänkbart uppfyllde kriteriet, en studie av Sternberg och kollegor från 1999 där 324 begåvade gymnasieelever testades, 112 med tydlig profil valdes ut och lottades till olika undervisningsformer. Den rapporterade en växelverkan, men bara på starkt bearbetade mått, bara för ungefär en tredjedel av eleverna och först efter att avvikande värden tagits bort av ospecificerade skäl. Flera metodmässigt starka studier fann däremot motsatsen. Massa och Mayer prövade i tre experiment nära 20 mått på visuell respektive verbal stil mot anpassade hjälpskärmar i en elektroniklektion och fann ingen fördel av matchning. Cook och kollegor fann samma sak bland 123 läkare under specialistutbildning. Constantinidou och Baker fann att visuell presentation var bättre för alla, oavsett självskattad stil. I den äldre forskningen om begåvning och undervisning finns spridda tecken på att elever med lägre förmåga eller yttre kontrollfokus gynnas av mer struktur medan elever med högre förmåga gynnas av mindre, men bilden är blandad.

Vad som talar emot

Översikten är en argumenterande granskning, inte en systematisk genomgång med redovisad sökstrategi och inklusionskriterier, så läsaren får lita på författarnas urval. Kriteriet de ställer upp är strängt, och de medger själva att frånvaron av sådana studier inte bevisar att alla varianter av lärstilar är verkningslösa; många har helt enkelt aldrig testats ordentligt. De negativa studierna är få och rör i huvudsak skillnaden mellan visuell och verbal presentation. Underlaget kommer nästan uteslutande från skola och högskola, inte från arbetsplatser. Och de exempel på samspel mellan förmåga och undervisning som författarna lyfter fram bygger på små och ibland bara marginellt signifikanta resultat som ännu inte replikerats.

Vad det betyder för den som leder

För den som köper eller planerar utbildning är slutsatsen praktisk: att kartlägga deltagarnas lärstilar och skräddarsy efter dem har inget stöd, och resurserna gör troligen mer nytta i metoder med belagd effekt, som att testa sig på materialet, sprida ut övningen över tid och blanda uppgiftstyper. Att deltagare uttrycker preferenser är verkligt, men en preferens säger inget om vad som ger lärande; forskningen om metakognition visar tvärtom att vi ofta felbedömer hur vi lär oss bäst. Innehållet får gärna styra formen: skrivande kräver ord, geometri kräver bilder. Vilka utbildningsval i er organisation vilar på antaganden om hur människor lär, snarare än på belägg?

Läs vidare på sajten

Artiklarna om ledarutbildningens effekt och om feedback, samt texterna om självkännedom som rör hur pass väl vi bedömer oss själva.

Viktigaste insikterna

  • 01Människor har preferenser för hur de vill ta in information, det är belagt
  • 02Att undervisning blir bättre av att anpassas till preferensen är inte belagt
  • 03Det krävs ett särskilt studieupplägg för att pröva påståendet, och sådana studier är få
  • 04De studier som gjorts rätt finner i huvudsak inte det mönster som krävs
  • 05Slutsatsen gäller undervisning byggd på lärstilstest, inte att alla varianter är prövade

Så hittar du originalet

— (2008)

Ingen PDF är uppladdad för den här artikeln. Referatet och de svenska insikterna ovan är skrivna här på sajten — originaltexten ligger hos förlaget och kan kräva åtkomst via bibliotek eller lärosäte.

Mer inom Ledarutveckling & lärande