← Kunskapsbank

Personlighetsteori

Hur stabil personligheten är över livet

Originaltitel C 2000 Roberts Rank order consistency META

Författare
Roberts, B. W. & DelVecchio, W. F.
Lästid
4 min

I korthet

En meta-analys av 152 longitudinella studier undersökte rangordningskonsistensen (test-retest korrelationer) av personlighetsdrag över livsspannet. Resultaten visar en tydlig ökning av personlighetskonsistensen med åldern: från 0,31 i barndomen, till 0,54 under collegeåren, och 0,64 vid 30 års ålder. Konsistensen stabiliserades sedan på en platå runt 0,74 mellan 50 och 70 års ålder, när tidsintervallet hölls konstant till 6,7 år. Studien fann att längre tidsintervall minskade konsistensen och att temperamentsegenskaper var mindre stabila än vuxna personlighetsdrag. Mekanismer som bidrar till denna stabilitet inkluderar stabila miljöer, genetiska faktorer, psykologiska faktorer som resiliens, person-miljö-transaktioner (reaktiva, framkallande, proaktiva, manipulerande) och en konsoliderad identitetsstruktur. Konsistensen innebär dock inte att individ- eller medelnivåförändringar inte sker.

Läs originalartikeln →

Utökad sammanfattning

Frågan studien ställer

Slutar personligheten förändras vid någon ålder? William James menade att den är "som gips" vid 30, och Costa och McCrae hade drivit samma linje utifrån sina egna longitudinella data. Andra hävdade att människor förändras långt upp i åren. Roberts och DelVecchio ville pröva tre frågor med hela den samlade forskningen: hur hänger ålder och stabilitet ihop, vid vilken ålder är stabiliteten som högst, och är den då så hög att man kan säga att dragen slutat ändras? Svaret spelar roll för den som funderar på om det är värt att försöka utveckla vuxna människor.

Så gjorde de

Studien är en metaanalys, alltså en statistisk sammanvägning av tidigare undersökningar. Författarna samlade 152 longitudinella studier, alltså studier som följer samma personer över tid, med 124 skilda urval och sammanlagt 55 180 deltagare. Ur dem hämtades 3 217 test-retest-korrelationer, det vill säga korrelationen mellan personers poäng på ett personlighetsmått vid två tillfällen minst ett år isär. Måttet kallas rangordningsstabilitet: det anger om de som var mest utåtriktade i gruppen vid första mätningen också är det vid den andra, oavsett om hela gruppen ändrats i nivå. Korrelationen r går från 0 till 1, där 0,1 brukar kallas svag, 0,3 måttlig och 0,5 stark. Koefficienterna sorterades efter deltagarnas ålder vid studiens start, från spädbarn till 73 år, och författarna undersökte även tidsintervall, bortfall, kön, mätmetod (självskattning, observatör eller projektivt test) och typ av drag. Genomsnittsstudien sträckte sig över 6,7 år.

Det de fann

Stabiliteten ökade med åldern, men i trappsteg snarare än i en jämn linje. Med tidsintervallet hållet konstant vid 6,7 år låg stabiliteten på 0,31 i barndomen, 0,54 under collegeåren, 0,64 vid 30 och nådde en platå kring 0,74 mellan 50 och 70 år. Utan den korrigeringen var den lägst hos de allra yngsta (0,35 för åldrarna 0 till 2,9), 0,51 vid 18 till 21, 0,57 vid 22 till 29, 0,62 vid 30 till 39 och som högst 0,75 vid 50 till 59. Tydliga lyft syntes vid tre övergångar: från spädbarnsår till förskoleålder, från collegeåren till tidigt vuxenliv och från tidig till sen medelålder.

Toppen efter 50 låg alltså långt under 1,0, vilket författarna tolkar som att dragen är mycket stabila men inte fasta. Längre tidsintervall gav lägre stabilitet (r = -0,20): för en tjugoåring skattas stabiliteten till 0,55 över ett år, 0,49 över tio år och 0,25 över fyrtio år. Bortfall i studierna påverkade däremot inte skattningarna nämnvärt, och män och kvinnor var lika stabila (0,49 vardera). Självskattningar, observatörsskattningar och projektiva test gav likartade nivåer. Bland femfaktormodellens drag var extraversion och vänlighet något mer stabila (0,55) än de övriga (0,50 till 0,52), medan temperamentsdimensioner mätta i barndomen var mindre stabila.

Vad som talar emot

Rangordningsstabilitet är bara ett av flera sätt att mäta förändring. En grupp kan behålla sin inbördes ordning och ändå förändras i nivå, och enskilda personer kan förändras mycket utan att gruppens rangordning rubbas. Studien säger alltså inget om huruvida en viss individ kan förändras. Spridningen mellan studierna var stor i alla ålderskategorier, och antalet urval per kategori var litet, mellan 4 och 45, så författarna vill inte själva peka ut "trappstegen" som säkra brytpunkter. Metoder var ojämnt fördelade över åldrar: observatörer för barn, självskattningar för vuxna. Data om personer över 70 var tunna. Urvalen kom dessutom ofta från välutbildade grupper som kan vara stabilare än befolkningen i stort, och författarna påpekar att stabilitetens tidsförlopp kan vara bundet till den historiska period studierna gjordes i.

Vad det betyder för den som leder

Det studien stöder är en mellanposition. Personlighetsdrag hos vuxna är tillräckligt stabila för att vara meningsfulla att ta hänsyn till, till exempel vid urval, men inte så stabila att en medarbetare mitt i karriären kan avfärdas som färdig. Att stabiliteten fortsätter öka in i medelåldern antyder att yngre medarbetare i genomsnitt är mer formbara, och att utvecklingsinsatser inte behöver vara bortkastade på någon över 30. Samtidigt handlar siffrorna om grupper, inte om individen framför dig, och ett långt tidsspann innebär att mer hinner hända. Ett personlighetstest från flera år tillbaka säger därför mindre än ett färskt. Hur gamla är de bedömningar av medarbetare som ni faktiskt fattar beslut utifrån i dag?

Läs vidare på sajten

Artiklarna om femfaktormodellen beskriver de drag som mättes här, och artiklarna om urval och rekrytering samt om självkännedom tar upp hur stabila drag kan användas utan att låsa fast människor.

Viktigaste insikterna

  • 01Personlighetsdrag blir mer stabila med åldern och når en hög platå i medelåldern, vilket påverkar utvecklingsbara egenskaper i ledarskap.
  • 02Tidiga interventioner kan ha större effekt då personlighetsdrag är mer formbara i yngre år; stabiliteten ökar successivt upp till cirka 50-70 års ålder.
  • 03Person-miljö-passning (person-environment fit) är avgörande: skapa miljöer som matchar individers egenskaper för att främja stabilitet och optimal utveckling.
  • 04Resiliens och en stark identitetskänsla bidrar till högre konsistens; utveckla dessa hos medarbetare för ökad stabilitet och välmående.
  • 05Uppmuntra proaktiva person-miljö-transaktioner, där individer aktivt väljer eller formar roller och miljöer som passar deras personlighet.
  • 06Förstå att även om rangordningen är stabil, kan individer fortfarande utvecklas och förändras på andra sätt, vilket möjliggör utvecklingsinsatser oavsett ålder.

Så hittar du originalet

—

Mer inom Personlighetsteori