← Kunskapsbank

Personlighetsteori

Resiliensforskningen mäter sällan att någon faktiskt mött motgång

Originaltitel How much do we really know about employee resilience?

Författare
Thomas W. Britt, Winny Shen, Robert R. Sinclair m.fl.
År
2016
Lästid
8 min

I korthet

Kritisk genomgång av forskningsläget om resiliens hos anställda, skriven inom arbets- och organisationspsykologin. Artikelns huvudpoäng är att fältet lider av bristande begreppslig klarhet och av metodval som inte prövar det de säger sig pröva. Den tyngsta invändningen är enkel att förstå och svår att avfärda. Resiliens handlar per definition om att klara sig genom svårigheter, men forskningen har i stor utsträckning underlåtit att dokumentera att deltagarna faktiskt utsatts för någon betydande motgång. Utan det mäter man något annat. Författarna skiljer därför på två saker som ofta blandas ihop. Kapacitet för resiliens, på engelska capacity for resilience, är det ett formulär skattar innan något hänt. Uppvisad resiliens, på engelska demonstration of resilience, är hur någon faktiskt klarade sig genom en verklig påfrestning. Att skatta det första och kalla det det andra är enligt författarna vanligt. De går också igenom forskning om resilienta och icke-resilienta förlopp efter faktiska motgångar, samt frågor kring urval och utveckling av resiliens hos anställda. Avslutningsvis tas det som kallas den mörka sidan, på engelska the dark side, upp, alltså riskerna med att göra motståndskraft till en individuell dygd. Rekommendationerna för framtida forskning innefattar att dokumentera faktisk motgång, att mäta flera utfall och att använda longitudinella designer.

Läs originalartikeln →

Utökad sammanfattning

Frågan studien ställer

Resiliens har blivit ett populärt begrepp i arbetslivet, men Britt och hans medförfattare frågar sig hur mycket forskningen om anställdas resiliens egentligen visar. Deras misstanke är att ordet används för nästan allt positivt som har med stress att göra, och att många studier kallar sig resiliensforskning utan att någonsin ha kontrollerat att deltagarna mött en verklig motgång. Artikeln vill reda ut vad resiliens är, hur den bör studeras hos anställda och vad det betyder för urval och träning.

Så gjorde de

Det här är en fokusartikel i tidskriften Industrial and Organizational Psychology, alltså en begreppsanalys och kritisk översikt snarare än en empirisk studie med egna data. Författarna går igenom definitioner av resiliens inom och utanför arbets- och organisationspsykologin (en tidigare översikt hade räknat till 104 definitioner) och landar i att resiliens bäst förstås som demonstrerad positiv anpassning efter betydande motgång. De skiljer mellan capacity for resilience, alltså de egenskaper och resurser som gör att en person sannolikt klarar sig, och demonstration of resilience, alltså att personen faktiskt visat sig klara sig efter en dokumenterad påfrestning. Utifrån den distinktionen granskar de tre personlighetsbaserade sätt att mäta resiliens, studier av resilience trajectories (förlopp över tid efter en händelse), urvalsinstrument som säger sig mäta resiliens och tre träningsprogram. Artikeln avslutas med sex rekommendationer för framtida forskning.

Det de fann

Den centrala invändningen är att de hundratals studier som undersökt vad som dämpar sambandet mellan vanliga arbetsstressorer (rollotydlighet, arbetsbelastning, organisatoriska hinder) och hälsa säger nästan ingenting om resiliens, eftersom sådana stressorer sällan utgör betydande motgång. Självskattad resiliens visar sig dessutom överlappa kraftigt med vanliga personlighetsdrag: enligt en metaanalys författarna hänvisar till förklarade femfaktormodellens drag nästan hela variationen i självskattningsmått på resiliens, och måtten förutsade inte hälsa när personligheten räknats bort. Studier som i stället följt förlopp över tid ger en annan bild. Bland poliser som mött minst en livshotande händelse hade omkring 80 procent ett resilient förlopp med låga symtom genom hela perioden, och bland soldater före och efter insats var andelen 85 procent. I polisstudien hängde vare sig antalet livshotande händelser eller arbetsstressorer samman med förloppet, medan lägre negativ affekt vid start gjorde det. Många nya urvalsinstrument för resiliens ser enligt författarna ut som gamla personlighets- och stresstoleransskalor i ny förpackning. Träningsprogrammen (hardiness, psykologiskt kapital och den amerikanska arméns Comprehensive Soldier Fitness) visar effekter på mående och prestation vid enstaka mättillfällen, men inget program har visat att deltagarna faktiskt klarar framtida motgång bättre.

Vad som talar emot

Artikeln är ett argument, inte en systematisk sammanställning, och urvalet av studier den lutar sig mot är författarnas eget. Kravet på "betydande motgång" flyttar kanske bara problemet: författarna medger själva att det saknas tydliga kriterier för när en arbetsstressor är tillräckligt allvarlig, och gränsen mellan hög belastning under lång tid och verklig motgång är svår att dra. Förloppsstudierna de lyfter fram kommer nästan uteslutande från polis och militär, alltså yrken där traumat är påtagligt, och hur andelen resilienta ser ut i vanliga arbeten vet ingen. Att 80 till 85 procent klassas som resilienta väcker också frågan om måttet, oftast symtom på posttraumatisk stress, är för snävt för att säga något om anpassning i arbetet. Författarnas egen definition är dessutom ett val bland många.

Vad det betyder för den som leder

Det praktiska budskapet är att vara skeptisk mot ordet. Ett verktyg som mäter resiliens vid rekrytering mäter sannolikt emotionell stabilitet och angränsande drag som redan finns i ett vanligt personlighetstest, och det finns inga belägg för att sådana mått förutsäger hur någon faktiskt hanterar en svår händelse längre fram. Den som köper ett resiliensprogram bör be om evidens för att deltagarna klarar verkliga påfrestningar bättre, inte bara att de skattar sig högre direkt efteråt. Författarna varnar också för en baksida: när resiliens lyfts fram kan bristen på den framstå som en karaktärssvaghet, vilket gör att människor drar sig för att söka hjälp, och organisationen kan tappa fokus på att minska själva påfrestningen. Vilka påfrestningar i er verksamhet är det organisationen, inte individen, som borde ta ansvar för?

Läs vidare på sajten

Artiklarna om femfaktormodellen och om urval och rekrytering ger bakgrund till varför resiliensmått ofta överlappar med personlighet. Se även artiklarna om psykologiskt kapital och de andra översikterna om resiliens i samma kategori.

Viktigaste insikterna

  • 01Forskningen dokumenterar sällan att deltagarna faktiskt mött någon betydande motgång
  • 02Kapacitet för resiliens (capacity for resilience) och uppvisad resiliens (demonstration of resilience) är två olika saker som ofta blandas ihop
  • 03Utan dokumenterad motgång prövar man inte resiliens utan något annat
  • 04Fältet saknar begreppslig klarhet, vilket gör resultat svåra att jämföra
  • 05Att betona resiliens har en mörk sida om ansvaret förskjuts till den enskilda
  • 06Rekommendationerna är longitudinella designer, flera utfallsmått och dokumenterad motgång

Så hittar du originalet

— (2016)

Ingen PDF är uppladdad för den här artikeln. Referatet och de svenska insikterna ovan är skrivna här på sajten — originaltexten ligger hos förlaget och kan kräva åtkomst via bibliotek eller lärosäte.

Mer inom Personlighetsteori