
Personlighetsteori
Resiliensprogram har liten effekt i genomsnitt, men moderatoranalyserna säger var nyttan finns
Originaltitel Can resilience be developed at work? A meta-analytic review of resilience-building programme effectiveness
- Författare
- Adam J. Vanhove, Mitchel N. Herian, Alycia L. U. Perez m.fl.
- År
- 2016
- Lästid
- 9 min
I korthet
Metaanalys av resiliensprogram i arbetslivet, byggd på 42 oberoende urval från 37 studier. Frågan är rakt ställd: går motståndskraft att utveckla på jobbet? Svaret i genomsnitt är återhållsamt. Den samlade effekten var liten, d = 0,21. Effekten klingade dessutom av över tid, från 0,26 vid mätning inom en månad efter insatsen till 0,07 vid senare mätningar. Författarna noterar att effekten är svagare än den som brukar ses för sekundärpreventiva insatser, men i nivå med andra primärpreventiva insatser. Det användbara ligger i moderatoranalyserna (moderator analysis), alltså i frågan om under vilka omständigheter något fungerar. Tre fynd sticker ut. Program riktade till personer med förhöjd risk för stress, som saknar grundläggande skyddsfaktorer, visade det omvända mönstret över tid. Där var effekten svag direkt och starkare vid senare mätning. Format spelade roll, med en tydlig rangordning: bäst fungerade ett mot ett (one-on-one delivery), alltså coachning, därefter utbildning i grupp (classroom-based group delivery), medan upplägg där man först utbildar interna utbildare (train-the-trainer) och datorbaserade kurser (computer-based delivery) fungerade sämst. Och studiedesignen påverkade slutsatsen kraftigt, eftersom studier med enkelgruppsdesign (single-group within-participant design) gav betydligt starkare effekter än studier med jämförelsegrupp. Författarnas rekommendation är att göra en ordentlig behovsanalys och identifiera dem med förhöjd risk, i stället för att erbjuda insatsen brett.
Läs originalartikeln →Utökad sammanfattning
Frågan studien ställer
Allt fler organisationer köper program som ska bygga resiliens hos medarbetarna, för att förebygga sjukfrånvaro, stress och sämre prestation. Men ingen hade räknat samman vad sådana program faktiskt ger. Vanhove, Herian, Perez, Harms och Lester ville svara på tre frågor: hur stor är effekten totalt, håller den i sig över tid, och vad avgör om den blir större eller mindre? De ville också veta om effekten skiljer sig mellan välbefinnande, psykiska besvär och arbetsprestation, och om sättet programmen utvärderas på påverkar vilka slutsatser som dras.
Så gjorde de
Studien är en metaanalys, alltså en statistisk sammanvägning av tidigare studier. Forskarna sökte i PsycINFO och Google Scholar och i tidigare översikter, vilket gav 1 411 träffar och 129 kandidater. Kvar blev 37 studier med 42 oberoende urval och sammanlagt 16 348 deltagare, både civila och militära. För att räknas som resiliensprogram skulle insatsen vara förebyggande, alltså bygga skyddsfaktorer som self-efficacy (tilltro till egen förmåga), optimism, socialt stöd och sätt att tolka och hantera stress innan problemen uppstår. Rena stresshanteringsprogram för dem som redan mår dåligt räknades bort. Effekten mättes med d, skillnaden i standardavvikelser, där 0,2 brukar kallas liten, 0,5 medelstor och 0,8 stor. Effekter mätta inom en månad efter programmet kallades proximala och senare mätningar distala. Sex möjliga moderatorer prövades: om programmet riktades till en riskgrupp eller gavs till alla, militär eller civil miljö, leveransform, och tre aspekter av hur utvärderingen var upplagd.
Det de fann
Den samlade effekten var liten, d = 0,21. Inom en månad efter programmet var effekten 0,26, men vid senare mätningar hade den sjunkit till 0,07, alltså nästan ingenting. Det mest intressanta fyndet gäller vem programmen gavs till. Program som gavs till alla i en organisation gav en effekt på 0,29 direkt efteråt men bara 0,04 senare. Program riktade till personer med förhöjd risk eller svaga skyddsresurser visade det omvända mönstret: 0,09 direkt efteråt men 0,26 vid senare uppföljning. Författarnas tolkning är att den som faktiskt möter påfrestningar får använda det den lärt sig, medan färdigheterna hos övriga klingar av i brist på användning. Militära och civila grupper hade nästan samma effekt (0,25 respektive 0,26). Individuell leverans, som coaching, gav den starkaste effekten (0,59), gruppträning i klassrum 0,25, medan datorbaserade program och modellen där chefer tränar sina medarbetare låg på 0,16 utan säkerställd effekt. Utvärderingens upplägg spelade stor roll: studier som bara jämförde deltagarna med sig själva före och efter gav d = 0,49, medan studier med kontrollgrupp gav 0,15. På kort sikt var effekten störst på prestation (0,36), följd av välbefinnande (0,25) och psykiska besvär (0,17), men på längre sikt var det bara effekten på psykiska besvär (0,10) som stod sig.
Vad som talar emot
Flera av moderatorjämförelserna vilar på mycket få studier: bara tre urval med sammanlagt 100 deltagare bar upp resultatet för individuell coaching, och bara ett för modellen med chefer som tränare. Skillnaden mellan riktade och breda program på längre sikt bygger på sju respektive fjorton urval. Endast elva studier följde upp deltagarna längre än tre månader, så vad som händer efter ett år vet ingen. Analysen av publikationsbias antydde att de distala effekterna troligen är överskattade, eftersom små studier med stora effekter drog upp genomsnittet. Utfallen var så olika mellan studierna att forskarna slog ihop dem till tre breda kategorier, vilket döljer vad som faktiskt förändrades. Slutligen är gränsen mellan resiliensprogram och vanlig stresshantering oklar, och författarna medger att andra forskare kunde ha gjort urvalet annorlunda.
Vad det betyder för den som leder
Det studien stöder är att resiliensprogram i genomsnitt ger en liten effekt som avtar när de ges brett till alla. Ett program som rullas ut till hela organisationen kan därför se bra ut i utvärderingen direkt efteråt och sedan ha försvunnit några månader senare. Nyttan tycks finnas hos dem som faktiskt möter påfrestningar eller saknar grundläggande skyddsresurser, vilket talar för en behovsanalys innan man bestämmer vilka som ska delta. Formen verkar också spela roll: mer direkt kontakt med en tränare gav mer, men underlaget är tunt. Den som får ett leverantörsresultat utan kontrollgrupp bör räkna med att siffran är betydligt högre än den skulle ha blivit i en kontrollerad utvärdering. Vilka grupper hos er möter påfrestningar som ett sådant program faktiskt skulle kunna hjälpa dem med?
Läs vidare på sajten
Artiklarna om psykologiskt kapital, där resiliens är en av fyra byggstenar, och de andra översikterna om resiliens i arbetslivet i samma kategori. Texterna om urval och rekrytering tar upp hur skillnader i skyddsfaktorer kan fångas innan ett program sätts in.
Viktigaste insikterna
- 01Den samlade effekten av resiliensprogram i arbetslivet var liten, d = 0,21
- 02Effekten avtog från 0,26 direkt efter insatsen till 0,07 vid senare mätning
- 03För personer med förhöjd risk för stress var mönstret det omvända, alltså starkare med tiden
- 04Ett mot ett fungerade bäst och utbildning i grupp näst bäst, medan interna utbildare och datorbaserade kurser fungerade sämst
- 05Studier utan jämförelsegrupp gav betydligt starkare effekter, vilket färgar hela fältet
- 06Slutsatsen är att rikta insatsen mot dem med störst behov snarare än att erbjuda den brett
Så hittar du originalet
— (2016)
Ingen PDF är uppladdad för den här artikeln. Referatet och de svenska insikterna ovan är skrivna här på sajten — originaltexten ligger hos förlaget och kan kräva åtkomst via bibliotek eller lärosäte.
Mer inom Personlighetsteori