← Kunskapsbank

Förändringsledning & organisationsutveckling

Blandade känslor hela vägen, inte faser

Originaltitel Evolving emotional experiences following organizational change: A longitudinal qualitative study

Författare
Giæver, F. & Smollan, R. K.
År
2015
Lästid
4 min

I korthet

Giæver och Smollan konstaterade att det saknas kvalitativa longitudinella studier (qualitative longitudinal studies) av hur känslor utvecklas under en organisationsförändring. De intervjuade 11 sjuksköterskor på ett offentligt sjukhus i Norge vid tre tillfällen om en teknisk förändring: en månad före införandet, tre månader efter och ett år efter. Deltagarna ombads reflektera både framåt och bakåt över sina känslor inför den tekniska förändringen och inför andra förändringar på arbetsplatsen. Fyndet är att deltagarna rapporterade blandade känslor vid alla tre intervjuerna. Ord som osäkerhet (uncertainty), glädje (joy) och resignation förekom vid alla tillfällen. Oro (anxiety) och förväntan (excitement) nämndes bara vid de två första, medan frustration och cynism bara nämndes vid de två sista. Känslorna följde alltså inte en ordnad sekvens utan fanns sida vid sida, och de utlöstes av omständigheter i sammanhanget. Författarna påpekar själva att ett större antal deltagare hade gett djupare insikt, och att andra sammanhang och datainsamlingsmetoder behöver prövas. Studien är liten och kvalitativ, och den beskriver mönster snarare än mäter dem.

Läs originalartikeln →

Utökad sammanfattning

Frågan studien ställer

Populära modeller beskriver hur medarbetare känslomässigt tar sig igenom en förändring i faser: först förnekelse och motstånd, sedan en dal och till sist acceptans. Giaever och Smollan ifrågasatte om den bilden stämmer. Det mesta som är känt om känslor vid förändring bygger på enkäter vid ett enda tillfälle, som inte kan visa hur känslor uppstår, växer och försvinner medan förändringen pågår. Forskarna ville därför följa samma personer över tid och fråga vilka känslor de upplevde, hur starka de var och vad i sammanhanget som fick dem att skifta.

Så gjorde de

Studien är en longitudinell kvalitativ intervjustudie, alltså upprepade djupintervjuer med samma personer över en längre tid. Platsen var en avdelning på ett norskt offentligt sjukhus som införde elektroniska vårdplaner i stället för handskrivna rapporter, samtidigt som arbetet lades om till individuell omvårdnad. Personalen hade inte involverats i planeringen. Sjuksköterskor och undersköterskor intervjuades vid tre tillfällen: en månad före införandet, tre månader efter och ett år efter. Vid första intervjun deltog 20 personer, men bara 11 fanns kvar vid den tredje, och analysen bygger på dessa 11, alla kvinnor, åtta sjuksköterskor och tre undersköterskor. I varje intervju uppmanades de att blicka både bakåt och framåt. Förstaförfattaren gjorde dessutom deltagande observation på avdelningen. Materialet analyserades med tematisk analys, där utsagor om känslor kodades och ordnades i teman för varje tidpunkt, både uttalade känslor och sådana som visade sig indirekt.

Det de fann

Vid alla tre tillfällena rapporterade informanterna blandade känslor, positiva och negativa samtidigt. Före införandet var temat "ambivalent men hoppfull": oro över för lite information och en enda tre timmar lång utbildning som getts för tidigt, men också stolthet över att vara första avdelning med den nya tekniken. Tre månader efter införandet dominerade besvikelse på projektgruppen och en känsla av att vara överväldigad av ständig förändring, eftersom flytt och sparprogram pågick samtidigt. Ett år efter fanns negativiteten kvar, fördelarna hade ännu inte infunnit sig, och hoppet hade övergått i resignation. Vissa känslotermer förekom vid alla tre tillfällena: osäkerhet, glädje, medkänsla, rädsla och resignation. Andra fanns bara före och strax efter: förväntan, stolthet och känslan av att kollegerna brydde sig. Ilska, frustration, cynism och utmattning dök upp först efter införandet och fanns kvar ett år senare. Kritik kom sällan fram på informationsmöten men ofta i fikarummet. Projektgruppen hade uttryckligen valt att inte uppmärksamma negativa reaktioner, med motiveringen att uppmärksamhet förstärker dem. Författarna ser här motsatsen till fasmodellerna: känslorna blev mer negativa med tiden, inte mer positiva, och något avslut hade inte nåtts efter ett år.

Vad som talar emot

Elva personer på en avdelning på ett sjukhus i ett land, kring en enda teknisk förändring, ger ingen grund för generalisering, något författarna själva framhåller. Nio av de ursprungliga 20 föll bort, och de som lämnade (pensionering, sjukskrivning, föräldraledighet) kan ha haft andra upplevelser än de som stannade. Intervjuerna låg månader isär och bygger på minnet av känslor, som bleknar och förvrängs över tid. Vissa informanter kan ha tonat ned negativa känslor inför intervjuaren, vilket författarna också noterar. Att intervjuaren också deltog i arbetet på avdelningen ger närhet men också risk att tolkningarna färgas av egna intryck. Förändringen genomfördes uppifrån med svag kommunikation, så studien säger inte hur känslorna hade utvecklats i en väl skött process. Och att fasmodeller inte stämde här motbevisar dem inte för andra sammanhang.

Vad det betyder för den som leder

Studien ger stöd för att inte vänta sig en förutsägbar känslokurva. Samma medarbetare kan känna förväntan och oro samtidigt, och de negativa känslorna behöver inte komma först utan kan växa fram ur hur genomförandet sköts. Det som utlöste ilska och cynism var inte förändringen i sig utan bristande planering, för lite stöd och utebliven information om vad nyttan skulle bli. Att tystnad på mötet togs som acceptans, medan missnöjet flyttade till fikarummet, är ett mönster värt att känna igen. Författarna föreslår att nyttan kommuniceras tydligare och upprepas, att stöd ges under hela förloppet och att personalens reaktioner efterfrågas i stället för att avfärdas. Var i er organisation hamnar de reaktioner som inte kommer fram på informationsmötena?

Läs vidare på sajten

Artiklarna om förändringströtthet och om kommunikation vid förändring belyser samma mekanismer, liksom texterna om motstånd mot förändring och om stress och återhämtning.

Viktigaste insikterna

  • 01Räkna med blandade känslor hela vägen: osäkerhet, glädje och resignation fanns samtidigt före, under och ett år efter förändringen.
  • 02Förvänta dig inte faser: känslorna avlöste inte varandra i ordning utan låg sida vid sida.
  • 03Frustration och cynism kommer sent: de dök upp först efter införandet, när vardagen med det nya hade börjat.
  • 04Förväntan tar slut: oro och förväntan nämndes bara före och strax efter, så entusiasmen i början säger lite om hur det blir.
  • 05Fråga igen ett år senare: det människor känner tre månader in är inte slutet på berättelsen.

Så hittar du originalet

— (2015)

Ingen PDF är uppladdad för den här artikeln. Referatet och de svenska insikterna ovan är skrivna här på sajten — originaltexten ligger hos förlaget och kan kräva åtkomst via bibliotek eller lärosäte.

Mer inom Förändringsledning & organisationsutveckling