
Förändringsledning & organisationsutveckling
Att skriva ut stadier till den som sörjer kan skada
Originaltitel Cautioning health-care professionals: Bereaved persons are misguided through the stages of grief
- Författare
- Stroebe, M., Schut, H. & Boerner, K.
- År
- 2017
- Lästid
- 3 min
I korthet
Stroebe, Schut och Boerner granskar stadieteorin om sorg (stage theory of grief), föreställningen att den som mist en närstående går igenom ett bestämt mönster av reaktioner över tid. Artikeln är en begreppslig översikt riktad till vårdpersonal, som enligt författarna fortsätter att förskriva stadier till sörjande. Teorin har ofta tolkats föreskrivande, som en väg den sörjande måste följa för att anpassa sig till förlusten. Författarna går igenom teorins ställning och värde och sammanfattar invändningarna. Det saknas hållbara empiriska belägg, begreppslig klarhet och förklaringsvärde. Teorin ger ingen vägledning för hur stöd ska utformas, och den hjälper inte till att identifiera personer med risk eller komplikationer i sorgeprocessen. Det allvarligaste är att förväntan att sörjande ska, eller borde, gå igenom stadier kan skada dem som inte gör det. Författarna menar att teorin bör överges av alla berörda, inklusive de sörjande själva, och pekar på alternativa modeller som bättre beskriver sorgeprocessen. Artikeln innehåller inga egna data utan bygger på tidigare forskning, och den handlar om sorg efter dödsfall, inte om reaktioner på förändring i arbetslivet.
Läs originalartikeln →Utökad sammanfattning
Frågan studien ställer
Tanken att sorg går igenom bestämda stadier, förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans, är en av psykologins mest spridda idéer och ligger också bakom den så kallade förändringskurva som ofta används i organisationer. Stroebe, Schut och Boerner frågar om stadieteorin håller vetenskapligt och om den är till nytta i praktiken. Frågan är viktig eftersom vårdpersonal, rådgivare och läroböcker fortsätter att lära ut stadierna trots decennier av invändningar, och eftersom den som förväntar sig stadier riskerar att bedöma andras, eller sin egen, sorg som felaktig.
Så gjorde de
Artikeln är en kritisk översikt, alltså en argumenterande genomgång av tidigare forskning snarare än en empirisk studie med egna deltagare. Författarna spårar först stadieteorins historia från Kübler-Ross bok On Death and Dying 1969, som byggde på samtal med över 200 döende patienter, och följer hur idén spreds och bemöttes. Därefter sorterar de invändningarna i fem kategorier: brist på teoretisk förklaring, begreppslig oklarhet, brist på empiriskt stöd, tillgången till bättre modeller och de skadliga följderna av att använda stadier i praktiken. I en tabell går de igenom de studier som prövat stadierna empiriskt, bland dem prospektiva longitudinella studier, det vill säga studier som följer samma personer från tiden före förlusten och framåt och därför kan se hur sorgens förlopp faktiskt ser ut. Avslutningsvis formulerar de riktlinjer för hur forskning, undervisning och vård kan lämna stadietänkandet.
Det de fann
Det empiriska underlaget för stadier är enligt genomgången mycket tunt. Kübler-Ross observationer var inte systematiska, och få studier har sedan prövat stadierna direkt. I den studie av äldre par som författarna refererar bedömdes nära hälften (46 procent) som resilient, alltså med låg och stabil belastning under hela förloppet, medan bara 11 procent visade det mönster som brukar antas vara det vanliga, med hög belastning efter dödsfallet som sedan avtar. Ytterligare 10 procent mådde sämre före förlusten och bättre efteråt. I studier av anhörigvårdare visade omkring 17 procent det så kallade vanliga förloppet. Den enda studie som hävdade stöd för stadierna, Maciejewski och kollegor 2007, möttes av metodkritik, och författarna bakom den omformulerade senare stadierna som överlappande tillstånd. Begreppsligt blandar stadierna känslor (ilska) med tankeprocesser (förnekelse) utan teori om varför de skulle följa på varandra. Det allvarligaste fyndet är praktiskt: rådgivare rapporterar att sörjande söker hjälp för att de inte upplever stadierna i "rätt ordning". Samtidigt noterar författarna att stadierna erbjuder något att hålla i, och att Kübler-Ross gjorde stor nytta genom att alls lyfta fram döende och sörjande.
Vad som talar emot
Artikeln är ett debattinlägg med tydlig ståndpunkt, och författarna har själva utvecklat en av de konkurrerande modellerna, den så kallade dual process model, vilket ger dem ett intresse i utfallet. Genomgången av empiri är selektiv och sammanställd i tabellform, inte en systematisk sökning, så en läsare kan inte bedöma vad som utelämnats. Studierna om sorgeförlopp gäller främst äldre personer och anhörigvårdare i USA, och det är oklart hur generella mönstren är. Att sorg inte följer stadier visar inte att stadierna saknar allt värde som språk för att beskriva vanliga reaktioner. Artikeln handlar dessutom uteslutande om sorg efter dödsfall; den säger ingenting om hur människor reagerar på förändringar i arbetslivet, även om stadiemodellen ofta lånats dit.
Vad det betyder för den som leder
Överföringen till organisationer får göras med försiktighet, eftersom studien inte handlar om arbetsplatser. Det den ändå ger anledning att fundera på är vanan att beskriva reaktioner som en förutsägbar sekvens. Om sörjande som inte följer stadierna kan börja tro att de sörjer fel, kan medarbetare som får höra att de "befinner sig i förnekelsefasen" få sina invändningar avfärdade som ett stadium att ta sig igenom snarare än som information. Sorgeforskningen visar att en stor andel klarar en svår förlust utan djup svacka och att förloppen skiljer sig mycket åt. En ledning som väntar sig en kurva riskerar att missa både dem som mår bra och dem som verkligen behöver stöd. Hur skulle ni beskriva era medarbetares reaktioner på den senaste förändringen om ni inte fick använda ordet fas?
Läs vidare på sajten
Artiklarna om motstånd vid förändring och om förändringsberedskap ger empiriska alternativ till kurvtänkandet, och texterna om stress och återhämtning berör vad som skiljer dem som klarar en påfrestning från dem som inte gör det.
Viktigaste insikterna
- 01Stadier blir lätt föreskrifter: en beskrivande modell läses snart som en väg alla måste gå, och då börjar den styra hur människor bemöts.
- 02Den som inte följer kurvan gör inte fel: förväntan på stadier kan skada den som reagerar annorlunda.
- 03Modellen hjälper inte att hitta dem som behöver stöd: den pekar inte ut vem som riskerar att fastna, vilket är det en chef behöver veta.
- 04Sök modeller som beskriver processen som den ser ut: det finns alternativ som rymmer att människor pendlar mellan reaktioner.
- 05Överför inte sorgeteori till arbetsplatsen utan förbehåll: om stadierna inte håller i sitt ursprungsfält håller de knappast i en omorganisation.
Så hittar du originalet
— (2017)
Ingen PDF är uppladdad för den här artikeln. Referatet och de svenska insikterna ovan är skrivna här på sajten — originaltexten ligger hos förlaget och kan kräva åtkomst via bibliotek eller lärosäte.
Mer inom Förändringsledning & organisationsutveckling