← Kunskapsbank

Förändringsledning & organisationsutveckling

Förändringsberedskap: fyra komponenter

Holt m.fl. visar att beredskap inför förändring består av fyra mätbara delar — och att motstånd oftast är brist i någon av dem.

Författare
Holt, D. T.; Armenakis, A. A.; Feild, H. S.; Harris, S. G.
År
2007
Lästid
6 min

I korthet

Forskning av Holt med kollegor indikerar att beredskap för förändring inom organisationer inte är en homogen egenskap, utan kan dekonstrueras i fyra distinkta och mätbara komponenter. Förändringsmotstånd, som ofta betraktas som ett generellt fenomen, är enligt denna modell snarare ett symptom på brister i en eller flera av dessa specifika dimensioner. De fyra komponenterna är: uppfattad angelägenhetsgrad, det vill säga om förändringen anses nödvändig; den enskildes tro på sin egen förmåga att genomföra eller anpassa sig till förändringen; uppfattningen om ledningens stöd för initiativet; samt en bedömning av den personliga nyttan eller fördelen med förändringen. Att diagnostisera vilken komponent som är svag är avgörande för att kunna utforma effektiva och målinriktade interventioner. Exempelvis, om den upplevda egen förmågan är låg, är riktad kompetensutveckling mer ändamålsenligt än ytterligare kommunikation om förändringens syfte.

Läs originalartikeln →

Utökad sammanfattning

Frågan studien ställer

När en ledning vill veta om organisationen är redo för en förändring ställs ofta en enda fråga: är folk med på det här? Holt, Armenakis, Feild och Harris ville i stället reda ut vad beredskap egentligen består av, på individnivå, och bygga ett instrument som kan mäta det. Tidigare mätningar hade ofta blandat ihop inställning till förändring i allmänhet med inställning till en viss, föreslagen förändring, och saknade en tydlig struktur. Frågan var om readiness for change, alltså förändringsberedskap, är en enda sak eller flera, och i så fall vilka.

Så gjorde de

Den här sammanfattningen bygger på artikelns sammanfattning, inte på fulltexten. Studien är en instrumentutveckling, alltså ett arbete där forskarna bygger och prövar en enkät steg för steg. De följde en systematisk ordning: formulera påståenden, samla in svar, rensa bort svaga påståenden, utvärdera skalan och upprepa prövningen i ett nytt urval. Sammanlagt deltog över 900 personer från offentlig och privat sektor i de olika faserna, och enkäten testades i två separata organisationer. Det som prövas i en sådan studie är dels om påståendena hänger ihop i tydliga grupper, dels om resultatet håller när instrumentet används på nytt någon annanstans. Enkäten riktar sig till medarbetare och frågar om en specifik förändring som organisationen står inför, inte om förändring som företeelse.

Det de fann

Resultaten tyder på att förändringsberedskap inte är endimensionell utan bygger på fyra skilda övertygelser hos medarbetarna. Den första är change-specific efficacy, alltså tron att man själv och kollegorna klarar av att genomföra just den här förändringen. Den andra är appropriateness, alltså tron att förändringen är rätt för organisationen och dess situation. Den tredje är management support, alltså tron att ledningen menar allvar och står bakom. Den fjärde är personal valence, alltså tron att förändringen är till nytta för en själv. Att strukturen höll i två olika organisationer talar för att indelningen inte är en tillfällighet i ett enskilt urval. Poängen är att de fyra kan skilja sig åt hos samma person: man kan tycka att förändringen är rätt för organisationen men tvivla på att ledningen orkar hela vägen, eller tro på både idén och ledningen men inte se vad man själv vinner. Abstractet redovisar inga siffror på hur starkt de fyra hänger ihop med varandra eller med senare beteende, så hur mycket var och en väger går inte att säga utifrån det.

Vad som talar emot

Instrumentet mäter vad människor säger om sina övertygelser vid ett tillfälle, inte vad de sedan gör. Abstractet nämner inga uppföljningar av om hög beredskap faktiskt ledde till att förändringen lyckades. Att enkäten prövades i två organisationer är bättre än en, men fortfarande ett smalt underlag för att hävda att strukturen gäller överallt. Över 900 deltagare fördelade över flera faser innebär att varje enskild prövning var mindre. En kritisk läsare bör också fråga om de fyra dimensionerna är uttömmande eller om annat, som förtroende för kollegor eller tidigare erfarenhet av misslyckade förändringar, fångas i andra instrument. Modellen förutsätter dessutom att en förändring är tillräckligt konkret för att medarbetarna ska kunna bedöma den, vilket inte alltid är fallet tidigt i ett förlopp.

Vad det betyder för den som leder

Det praktiska värdet ligger i uppdelningen. En chef som möter tvekan i gruppen kan fråga sig vilken av de fyra övertygelserna som saknas, eftersom svaret pekar mot olika åtgärder. Saknas tron på den egna förmågan handlar det om utbildning, tid och stöd i genomförandet. Saknas tron att förändringen är rätt handlar det om att förklara varför just den här lösningen och inte en annan. Saknas tron på ledningen handlar det om vad ledningen gör synligt, inte om vad den säger. Saknas den personliga nyttan behöver samtalet bli konkret om vad förändringen innebär för den enskilde. Att mäta allt med en fråga om folk "är med" döljer vilket av de fyra som brister. Vilken av de fyra övertygelserna vet ni minst om i er egen organisation?

Läs vidare på sajten

Artiklarna om motstånd mot förändring och om de fyra attityderna till förändring ger närliggande begrepp, och artiklarna om kommunikation vid förändring rör hur övertygelserna kan påverkas.

Viktigaste insikterna

  • 01Analysera förändringsmotstånd genom att identifiera vilken av de fyra komponenterna som är svagast hos medarbetarna.
  • 02Om medarbetare tvivlar på sin egen förmåga, fokusera på utbildning och kompetensutveckling, inte mer information om behovet.
  • 03Säkerställ tydligt och konsekvent ledningsstöd för förändringen för att bygga förtroende och acceptans.
  • 04Kommunicera och synliggör den personliga nyttan för individer för att öka engagemang och beredskap.
  • 05Utvärdera regelbundet medarbetares uppfattning om förändringens angelägenhet för att undvika onödigt motstånd.

De fyra komponenterna

1. Angelägenhetsgrad — behövs förändringen? 2. Egen förmåga — kan jag klara den? 3. Ledningsstöd — står ledningen bakom? 4. Personlig nytta — vinner jag något?

Diagnostiskt värde

Att veta vilken komponent som är svag avgör insatsen. Låg egen förmåga kräver träning, inte mer kommunikation om varför.

Så hittar du originalet

Readiness for Organizational Change (2007)

Ingen PDF är uppladdad för den här artikeln. Referatet och de svenska insikterna ovan är skrivna här på sajten — originaltexten ligger hos förlaget och kan kräva åtkomst via bibliotek eller lärosäte.

Mer inom Förändringsledning & organisationsutveckling