
Hjärna & ledarskap
Slitaget av att ständigt ställa om
Originaltitel Protective and Damaging Effects of Stress Mediators
- Författare
- Bruce S. McEwen
- År
- 1998
- Lästid
- 7 min
I korthet
Klassisk översiktsartikel som introducerar begreppet allostatisk belastning i en bredare medicinsk publik. Utgångspunkten är en paradox som formulerades redan av Selye, nämligen att de fysiologiska system som aktiveras vid påfrestning både skyddar och skadar. McEwen skiljer på allostas, alltså förmågan att uppnå stabilitet genom förändring, och allostatisk belastning, alltså den kostnad som uppstår när dessa omställningar upprepas eller pågår för länge. Kostnaden kan uppstå på flera sätt. Påfrestningarna kan komma för ofta, systemet kan misslyckas med att vänja sig vid en påfrestning som återkommer, avstängningen efter påfrestningen kan dröja, eller ett system kan svara för svagt så att andra system får kompensera. Artikeln kopplar detta till kroppsliga följder över tid och diskuterar varför människor med liknande livserfarenheter kan drabbas så olika. Den ger också en grund för hur slitage skulle kunna mätas.
Läs originalartikeln →Utökad sammanfattning
Frågan studien ställer
Redan Hans Selye såg paradoxen: samma kroppsliga system som skyddar oss vid påfrestning kan också skada oss. McEwen frågar vad som förenar de två rollerna. Hur påverkar stress uppkomsten av sjukdom, varför blir vissa sjuka av upplevelser som andra klarar, och går det att mäta skadan? Artikeln vill rätta till bilden av stress som något som antingen är farligt eller ofarligt. I stället beskrivs ett system som är nyttigt på kort sikt och kostsamt när det används för ofta, för länge eller på fel sätt.
Så gjorde de
Det här är en översiktsartikel, alltså en genomgång och tolkning av tidigare forskning snarare än en egen undersökning. Den här sammanfattningen bygger på artikelns inledning, som är det enda tidskriften visar som sammanfattning, och på allmän kännedom om artikeln, inte på fulltexten. Därför anges inga siffror. McEwen samlar fynd från fysiologi, endokrinologi (läran om hormoner) och neurovetenskap om hur kroppens stressmedierare, alltså signalämnen som kortisol och adrenalin, verkar på hjärna, hjärta, immunförsvar och ämnesomsättning. Två begrepp bär framställningen. Allostasis är förmågan att nå stabilitet genom förändring: kroppen justerar sina nivåer för att möta krav. Allostatic load, allostatisk belastning, är det slitage som uppstår när justeringarna pågår för länge, upprepas för ofta eller inte stängs av när kravet är borta.
Det de fann
Artikelns huvudpoäng är att stresshormonerna inte är skadliga i sig. Kortisol och adrenalin mobiliserar energi, skärper uppmärksamheten och dämpar inflammation, och det är just därför vi klarar akuta påfrestningar. Skadan uppstår i fyra typsituationer som McEwen beskriver. Den första är upprepade påslag: många nya belastningar efter varandra, utan tid för återhämtning. Den andra är bristande tillvänjning: kroppen fortsätter reagera lika starkt på något som borde ha blivit vardag. Den tredje är att svaret inte stängs av: hormonnivåerna förblir höga efter att hotet är borta, till exempel vid störd sömn. Den fjärde är ett otillräckligt svar, där ett system som svarar för svagt tvingar andra system att kompensera, vilket kan öka inflammation. Enligt McEwen är det dessa mönster, snarare än enstaka stresstoppar, som över tid bidrar till hjärt- och kärlsjukdom, försämrat immunförsvar, bukfetma och förändringar i hjärnans minnesstrukturer. Han lyfter också att individuell sårbarhet beror på både arv, tidiga erfarenheter och levnadsvanor, vilket förklarar varför människor med liknande liv drabbas så olika.
Vad som talar emot
En översikt av det här slaget bygger på författarens urval och tolkning, inte på en systematisk sökning, och delar av underlaget är djurstudier vars överförbarhet till människor är osäker. Begreppet allostatisk belastning är tilltalande men svårt att mäta; hur belastningen ska kvantifieras var, som McEwen själv skriver, en olöst fråga. Modellen beskriver mekanismer, men den säger lite om hur mycket stress som krävs, under hur lång tid, innan skadan blir mätbar. Mycket av evidensen är dessutom samband snarare än orsak och verkan. Slutligen är artikeln från slutet av nittiotalet, och delar av bilden har sedan dess nyanserats.
Vad det betyder för den som leder
Modellen ger ett annat sätt att tänka på arbetsbelastning. Frågan är inte bara hur mycket som krävs av en medarbetare, utan om systemet får stänga av mellan påslagen. Höga krav under en avgränsad period med tydligt slut är något annat än ständig beredskap utan återhämtning. Störd sömn, ständig nåbarhet och en ström av små oförutsägbara krav är enligt modellen just sådant som håller stressvaret igång. Det talar för att en ledare bör intressera sig lika mycket för pauserna som för prestationerna, och för att samma belastning kan slita olika hårt på olika personer. När under en vanlig arbetsvecka får dina medarbetare faktiskt vara helt fria från att behöva ställa om?
Läs vidare på sajten
Artiklarna om stress och återhämtning i samma kategori, samt texterna om ledarskap och hälsa som tar upp vad chefen kan påverka i medarbetarnas belastning.
Viktigaste insikterna
- 01De system som skyddar kroppen under påfrestning är samma system som skadar den när de är påslagna för länge
- 02Allostas är förmågan att uppnå stabilitet genom förändring, allostatisk belastning är kostnaden för dessa omställningar
- 03Kostnaden kan uppstå på flera sätt, bland annat genom för täta påfrestningar och genom att avstängningen efter dem dröjer
- 04Ett system som svarar för svagt ger också belastning, eftersom andra system då får kompensera
- 05Begreppet gör det möjligt att tala om slitage utan att vare sig kalla det bristande stresshantering eller sjukdom
Så hittar du originalet
— (1998)
Ingen PDF är uppladdad för den här artikeln. Referatet och de svenska insikterna ovan är skrivna här på sajten — originaltexten ligger hos förlaget och kan kräva åtkomst via bibliotek eller lärosäte.
Mer inom Hjärna & ledarskap