← Kunskapsbank

Hjärna & ledarskap

Att området lyser upp betyder inte det vi tror

Originaltitel Can Cognitive Processes Be Inferred from Neuroimaging Data?

Författare
Russell A. Poldrack
År
2006
Lästid
6 min

I korthet

Kort men inflytelserik artikel om ett logiskt problem i hur hjärnavbildning tolkas, ofta kallat omvänd slutledning. Den vanliga forskningsdesignen går framåt, alltså att man ger en uppgift och ser vilka områden som aktiveras. Omvänd slutledning går åt andra hållet, alltså att man observerar aktivitet i ett område och drar slutsatsen om vilken process som pågick. Poldrack visar att en sådan slutsats bara är stark om området är förhållandevis specifikt för just den processen. Med hjälp av en statistisk formulering av problemet gör han tydligt att slutsatsens styrka beror på hur ofta området aktiveras av andra uppgifter. Han illustrerar med en analys av ett stort antal publicerade studier, där området i fråga aktiverades i en mycket bred uppsättning sammanhang. Slutsatsen är att omvänd slutledning kan vara användbar för att generera hypoteser men sällan håller som bevis.

Läs originalartikeln →

Utökad sammanfattning

Frågan studien ställer

Hjärnavbildning har blivit ett vanligt sätt att studera tänkande. En vanlig slutledning i sådana studier, och ännu vanligare i hur de återges, är att eftersom ett visst område aktiverades måste personen ha upplevt en viss känsla eller använt en viss tankeprocess. Poldrack frågar hur mycket sådana slutsatser egentligen är värda. Han vill inte avfärda metoden, utan visa under vilka villkor den ger stöd och när den vilseleder. Problemet han rättar är vanan att läsa hjärnbilder baklänges, från aktivering till tanke, som om det vore en säker väg.

Så gjorde de

Artikeln är en metodologisk analys, inte ett experiment. Den här sammanfattningen bygger på artikelns sammanfattning, inte på fulltexten. Poldrack beskriver först vad reverse inference, omvänd slutledning, innebär: att sluta sig till en tankeprocess utifrån att ett hjärnområde är aktivt, i stället för att som i vanliga experiment gå från uppgift till aktivering. Han visar att en sådan slutledning inte är logiskt tvingande, men att den kan ge viss information, och frågan blir hur mycket. För att svara använder han bayesiansk analys, ett sätt att räkna på hur mycket en ny observation bör flytta ens tilltro till en hypotes, på data ur BrainMap, en databas över publicerade hjärnavbildningsstudier. Med den kan man skatta hur ofta ett område aktiveras när en viss process är inblandad jämfört med hur ofta det aktiveras i övrigt.

Det de fann

Slutsatsen är att en omvänd slutledning kan ge ett visst tillskott av evidens, men att tillskottet ofta är blygsamt. Det avgörande är selektivitet: hur specifikt området är för den process man vill belägga. Om ett område aktiveras vid många olika slags uppgifter säger dess aktivering nästan ingenting om vilken av dem som pågår. Många av de områden som ofta får bära tolkningar i populära framställningar, som områden kopplade till känslor eller belöning, är just sådana som aktiveras i en rad sammanhang. Poldrack argumenterar därför för att forskare bör vara återhållsamma med omvänd slutledning, särskilt när selektiviteten inte kan fastställas eller är känd för att vara svag. Han pekar samtidigt på att analysen kan användas konstruktivt: genom att räkna på databasen kan man avgöra i förväg för vilka områden och processer omvänd slutledning ger meningsfullt stöd. Det oväntade är kanske att det han kritiserar inte är ett fel i metoden utan en fråga om grad, där samma resonemang är rimligt för vissa områden och nästan tomt för andra.

Vad som talar emot

Analysen bygger på vad som råkar finnas i en databas över publicerade studier, och den avspeglar därmed vilka uppgifter forskare valt att studera och hur de valt att beskriva dem. Klassificeringen av tankeprocesser är grov, och två studier som säger sig studera samma process kan ha gjort ganska olika saker. Databasen är också känslig för publikationsbias, alltså att positiva fynd oftare trycks. Selektivitet är dessutom en fråga om upplösning: ett område som verkar ospecifikt på grov nivå kan rymma mer specifika delar. En kritisk läsare kan också notera att artikeln riktar sig till forskare, medan problemet med omvänd slutledning ofta är störst i steget därefter, när fynden återberättas för allmänheten.

Vad det betyder för den som leder

För en chef som möter påståenden om vad hjärnforskningen visar om motivation, tillit eller stress är artikeln en användbar kontrollfråga. När någon säger att ett visst område aktiverades och att det därför bevisar en viss upplevelse, är det just en omvänd slutledning, och dess värde beror på hur specifikt området är. Mycket av det som säljs in som hjärnbaserat ledarskap bygger på den typen av resonemang. Det betyder inte att fynden är fel, bara att bilden sällan bär den tyngd den tilldelas. Vilka av de påståenden om hjärnan som cirkulerar i din organisation skulle du kunna spåra tillbaka till vad som faktiskt mättes?

Läs vidare på sajten

Artiklarna om hjärnbilder som argument och om neuromyter i samma kategori tar upp närliggande frågor om hur hjärnforskning tolkas och används.

Viktigaste insikterna

  • 01Omvänd slutledning innebär att man drar slutsatser om vad någon tänkte utifrån vilka områden som var aktiva
  • 02Slutsatsens styrka beror på hur specifikt området är för just den processen
  • 03De flesta hjärnområden aktiveras av ett brett spann av uppgifter, vilket gör slutsatserna svaga
  • 04Poldrack visar problemet med en statistisk formulering och med en genomgång av publicerade studier
  • 05Omvänd slutledning kan vara användbar för att skapa hypoteser men håller sällan som bevis

Så hittar du originalet

— (2006)

Ingen PDF är uppladdad för den här artikeln. Referatet och de svenska insikterna ovan är skrivna här på sajten — originaltexten ligger hos förlaget och kan kräva åtkomst via bibliotek eller lärosäte.

Mer inom Hjärna & ledarskap