← Kunskapsbank

Hjärna & ledarskap

Uppgiftsfokus och social närvaro som varandras motsatser

Originaltitel Antagonistic Neural Networks Underlying Differentiated Leadership Roles

Författare
Richard E. Boyatzis, Kylie Rochford, Anthony I. Jack
År
2014
Lästid
7 min

I korthet

Teoretisk artikel som knyter samman en gammal iakttagelse i ledarskapsforskningen med nyare fynd från hjärnforskningen. Iakttagelsen är att två ledarroller ofta växer fram i grupper, en uppgiftsinriktad och en socioemotionell, något som beskrivits sedan femtiotalet. Författarna menar att denna uppdelning kan ha en grund i hjärnans organisation. Två stora nätverk i hjärnbarken står i ett hämmande förhållande till varandra, så att aktivitet i det ena tenderar att dämpa aktivitet i det andra. Det ena nätverket knyts till problemlösning, riktad uppmärksamhet, beslut och kontroll av handling. Det andra knyts till känslomässig självinsikt, social förståelse och etiska överväganden, och det är också kopplat till kreativitet och öppenhet för nya idéer. Slutsatsen blir att ensidig betoning av det uppgiftsinriktade kan tränga undan det sociala, och tvärtom. Författarna ifrågasätter därmed antagandet att rolluppdelningen är naturlig eller nödvändig.

Läs originalartikeln →

Utökad sammanfattning

Frågan studien ställer

Ledarskapsforskningen har sedan 1950-talet skilt på två roller: den uppgiftsorienterade ledaren som driver mot mål och den relationsorienterade som ser till gruppens känslomässiga behov. Uppdelningen har oftast beskrivits som praktisk eller som en fråga om personlighet. Boyatzis, Rochford och Jack frågar om den i stället har en djupare grund i hur hjärnan är byggd, och vad det i så fall betyder för föreställningen att rollerna kan och bör delas upp på olika personer. Studien vill rätta antagandet att en ledare utan vidare kan sköta båda rollerna på en gång.

Så gjorde de

Artikeln är en teoretisk översikt, inte en egen empirisk undersökning. Författarna går igenom två forskningsströmmar och lägger dem sida vid sida. Den ena är neurovetenskapen om två storskaliga nätverk i hjärnbarken: task-positive network (TPN), det uppgiftsaktiva nätverket som kopplas till problemlösning, uppmärksamhet och beslut, och default mode network (DMN), det så kallade viloläges- eller standardnätverket som kopplas till självmedvetenhet, social förståelse, etiska bedömningar och öppenhet för nya idéer. Den centrala observationen, som bygger på funktionell magnetresonanstomografi (fMRI, en teknik som mäter blodflöde i hjärnan som mått på aktivitet), är att aktivitet i det ena nätverket tenderar att dämpa det andra. Den andra strömmen är ledarskapslitteraturen från Taylor över Ohio- och Michiganstudierna till Yukl, som återkommande hittar samma tudelning mellan uppgift och relation. Författarna föreslår sedan strategier för att hantera spänningen.

Det de fann

Artikelns huvudpoäng är en kartläggning snarare än ett mätresultat: uppgiftsrollen tycks vila på TPN och relationsrollen på DMN, och eftersom nätverken hämmar varandra kan en ledare inte vara fullt analytisk och genuint empatisk i samma ögonblick. En stark betoning på uppgiftsledarskap riskerar därför att tränga undan öppenhet, etisk känslighet och förmågan att läsa av andra, medan en stark betoning på relationer riskerar fokus och genomförande. Författarna lyfter tidigare fMRI-studier där sociala uppgifter aktiverade DMN och dämpade de områden som används för mekaniskt resonerande, och omvänt. De noterar också att hjärnan i vila naturligt växlar mellan nätverken flera gånger per minut, vilket talar för att växling är möjlig även om samtidighet inte är det. Som stöd för hur ovanligt balansen är citerar de en undersökning bland konsultchefer där 46 procent var starkt uppgiftsorienterade, 19 procent starkt relationsorienterade, 6 procent flexibla mellan dimensionerna och 29 procent låga på båda. En vidare nyans är att nätverken ibland samverkar, men då i form av strategiskt, beräknande socialt tänkande som upplevs som kyligt av andra. Författarnas slutsats blir att rolluppdelning mellan två personer, som Bales föreslog, är en kortsiktig lösning och att det mer hållbara är att träna ledare i båda rollerna och i att växla vid rätt tillfälle.

Vad som talar emot

Artikeln bygger inte på egna data om ledare utan på en tolkning av andras hjärnstudier, mestadels utförda i laboratorium med uppgifter som skiljer sig mycket från ledarvardagen. Författarna medger själva att slutledningen är av typen omvänd inferens: att ett hjärnområde aktiveras vid en uppgift bevisar inte att området är nödvändigt för uppgiften. De medger också att avståndet mellan hjärnaktivitet och ledarbeteende är stort och att modellen behöver testas direkt. Flera av de praktiska förslagen, som att coacha en person om dagen eller att tajma återkoppling efter vilket nätverk mottagaren befinner sig i, är antaganden och inte prövade. En kritisk läsare noterar dessutom att två av tre författare bygger vidare på sin egen tidigare forskning och egna ledarskapsmodeller.

Vad det betyder för den som leder

Om spänningen mellan nätverken håller är det inte konstigt att många chefer upplever att de fastnar i det ena läget: siffrorna och leveransen tar över, och den där lyhördheten som borde finnas parallellt uteblir. Artikelns försiktiga råd är att betrakta det som en fråga om växling, inte om samtidighet. Det talar för att skilja på när ett möte handlar om analys och när det handlar om människor, snarare än att blanda i samma punkt på dagordningen. Det talar också emot att lösa problemet genom att permanent ge relationsrollen till någon annan. Men det är en modell, och den som vill dra långtgående slutsatser av den bör vänta på bättre prövningar. När under en vanlig arbetsvecka går du själv från analysläge till lyssnarläge, och vad är det som gör att växlingen sker?

Läs vidare på sajten

Artiklarna om neuromyter och om hjärnbilder som argument ger en motvikt till hjärnbaserade ledarskapsmodeller, och texterna om emotioner i arbetslivet berör relationsrollens innehåll.

Viktigaste insikterna

  • 01Två stora nätverk i hjärnbarken står i ett hämmande förhållande till varandra
  • 02Det ena knyts till problemlösning, uppmärksamhet, beslut och kontroll av handling
  • 03Det andra knyts till självinsikt, social förståelse, etiska överväganden och öppenhet för nya idéer
  • 04Ensidig betoning av det uppgiftsinriktade kan därmed tränga undan det socioemotionella
  • 05Artikeln är ett teoretiskt resonemang byggt på fynd från andra studier och inte en egen mätning av ledare

Så hittar du originalet

— (2014)

Licens: CC BY

Ingen PDF är uppladdad för den här artikeln. Referatet och de svenska insikterna ovan är skrivna här på sajten — originaltexten ligger hos förlaget och kan kräva åtkomst via bibliotek eller lärosäte.

Mer inom Hjärna & ledarskap