Hjärnorden övertygar, även när de inte förklarar något

Sammanfattning på svenska

Bennett och McLaughlin vägde samman forskningen om hjärnpratets lockelse (the seductive allure of neuroscience explanations), alltså fyndet att irrelevant hjärninformation får förklaringar att framstå som bättre. Bakgrunden är att många studier visat att ovidkommande neurovetenskaplig information höjer bedömningen av vetenskapliga förklaringar och påverkar beslut hos simulerade jurymedlemmar, medan andra studier funnit liten eller ingen effekt. För att fastställa effektens storlek gjorde författarna en metaanalys med slumpeffektmodell (random-effects meta-analysis) av 60 experiment från 28 publikationer. De fann en liten men klart signifikant effekt, med stor spridning mellan studierna (heterogeneity). Planerade undergruppsanalyser visade att effekten var starkare i inomindividsdesigner (within-subjects designs), där samma person jämför material med och utan hjärninformation, och i studier som använde text, än i mellanindividsdesigner och i studier med hjärnbilder. Ett oplanerat fynd var att effekten var starkare när utfallet var upplevd tillfredsställelse eller upplevd förståelse (metacomprehension) än när det var jurybeslut eller bedömd övertygelseförmåga. Slutsatsen är att det finns mer än en sorts effekt: irrelevant neurovetenskap har en lockelse, särskilt på den egna känslan av att förstå, och särskilt när den kommer som text.

Viktigaste insikterna

• 01Effekten finns men är liten: i 60 experiment höjde ovidkommande hjärninformation bedömningen av en förklaring något.
• 02Det är orden som lockar, inte bilden: text med hjärntermer hade starkare effekt än studier med hjärnbilder.
• 03Effekten träffar känslan av att förstå: den var tydligast på upplevd tillfredsställelse och förståelse, svagare på beslut.
• 04Jämförelsen avslöjar den: när samma person ser materialet med och utan hjärnord syns skillnaden tydligare.
• 05Ett argument som blir bättre av hjärnord behöver granskas: frågan är vad som återstår när orden tas bort.