← Kunskapsbank

Ledarutveckling & lärande

Situationsanpassat ledarskap, prövat på riktigt

Originaltitel Situational leadership theory: A test of three versions

Författare
Thompson, G.; Vecchio, R. P.
År
2009
Lästid
5 min

I korthet

Situationsanpassat ledarskap är en av de mest spridda modellerna i chefsutbildningar världen över: tanken att ledaren ska växla mellan styrande och stödjande beteende utifrån medarbetarens mognad eller utvecklingsnivå. Modellen är pedagogiskt tilltalande och intuitivt rimlig. Men vad säger empirin? Den här studien prövade tre versioner av teorin, originalversionen från 1972, den reviderade versionen från 2007 och en förenklad kärnversion byggd på samspelet mellan ledarens givna självständighet och medarbetarens erfarenhet, mot enkätdata från 357 medarbetare och 80 chefer i tio norska banker och finansinstitut. Resultatet är besvärande för modellen. Den reviderade versionen, alltså den som lärs ut i dag, förutsade medarbetarnas prestation och attityder sämre än originalet från 1972. Inte heller den förenklade kärnversionen tillförde något väsentligt i förklaringskraft, även om författarna såg den som mest lovande för fortsatt forskning. Studien sällar sig därmed till en längre rad prövningar som funnit svagt eller inget stöd för teorins centrala förutsägelser, samtidigt som modellen fortsätter att säljas och läras ut i stor skala. Slutsatsen är inte att allt i modellen är fel; grundintuitionen att medarbetare med olika erfarenhet behöver olika mycket styrning är rimlig och återfinns i bättre belagd forskning om självständighet och kompetens. Slutsatsen är att modellens specifika recept, matrisen med stilar som ska matchas mot mognadsnivåer, inte har det vetenskapliga stöd dess spridning antyder. För den som köper eller bygger ledarutbildning är artikeln en påminnelse om att popularitet och evidens är två olika saker, helt i linje med sajtens evidensbaserade hållning.

Läs originalartikeln →

Utökad sammanfattning

Frågan studien ställer

Situational Leadership Theory, alltså situationsanpassat ledarskap, är en av de mest kända modellerna i ledarutbildningar: chefen ska anpassa mängden styrning och stöd efter medarbetarens mognad. Samtidigt påpekar ledarskapsforskare sedan länge att modellen saknar tydligt empiriskt stöd. Thompson och Vecchio ville pröva om modellen faktiskt förutsäger medarbetares prestation och attityder, och jämföra tre versioner: den ursprungliga från 1972, den reviderade från 2007 och en förenklad kärnversion där enbart medarbetarens erfarenhet och den frihet chefen ger står i centrum.

Så gjorde de

Studien är en enkätstudie i 10 norska finansinstitut. Av 477 inbjudna lämnade 357 medarbetare och 80 chefer användbara svar, en svarsfrekvens på 91,6 procent. Cheferna bedömde varje medarbetares prestation och utvecklingsnivå, alltså kompetens och engagemang. Medarbetarna beskrev i sin tur chefens beteende: consideration (omtanke, hur vänlig och tillgänglig chefen är), structuring (styrning, hur mycket chefen planerar och klargör arbetet) och autonomy (hur mycket frihet chefen ger). De skattade också relationen till chefen med LMX, ett mått på kvaliteten i utbytet mellan chef och medarbetare, och sin nöjdhet med chefen. För varje version av teorin prövades om medarbetare vars chef betedde sig som teorin föreskriver (en "match") hade bättre utfall än övriga (en "mismatch"). Effekten anges som eta i kvadrat, andelen av variationen i utfallet som skillnaden förklarar. Dessutom användes regression, en metod som prövar om kombinationen av chefsbeteende och mognad förklarar något utöver faktorerna var för sig.

Det de fann

Ingen av versionerna fick tydligt stöd. För originalversionen visade regressionen ingen vinst alls av den samspelseffekt teorin bygger på. När forskarna i stället jämförde matchade och omatchade fall låg de matchade något högre på relation och nöjdhet med chefen, men effektstorlekarna var små: 1 till 4 procent av variationen. Skillnaderna kom nästan helt från medarbetare med låg och måttlig mognad. I gruppen med hög mognad, där teorin föreskriver låg omtanke och låg styrning, fanns inga säkerställda skillnader. Den reviderade versionen från 2007 klarade sig sämre. Den kunde inte ens ge en förutsägelse för 132 av 357 medarbetare, alltså 37 procent, eftersom deras kombination av kompetens och engagemang inte passar in i modellens fyra typer. Av de 225 som gick att klassificera var bara 38 matchade, och de omatchade hade i genomsnitt högre värden på alla utfall. I 14 av 16 jämförelser var skillnaderna antingen obetydliga eller i motsatt riktning mot teorin. Den förenklade tredje versionen fick visst stöd: erfarna medarbetare svarade mer positivt på autonomi än oerfarna, men bara för relationen till chefen och med ett tillskott på 0,1 procent av variationen. Autonomi i sig hängde däremot samman med prestation (r = 0,27) och relation (r = 0,58).

Vad som talar emot

Studien är en tvärsnittsstudie: allt mättes vid ett tillfälle, så den kan inte visa hur medarbetare utvecklas över tid eller om chefer som anpassar sig får bättre resultat längre fram. Chefernas bedömning av mognad och av prestation var mycket nära kopplade (r = 0,87), vilket gör det svårt att skilja dem åt och kan dölja stöd för teorin. Att sortera medarbetare i mognadsnivåer kräver godtyckliga gränser, och författarna fick välja tre grupper i stället för fyra för att få tillräckligt många i varje. Chefer och medarbetare beskrev varandra, och det är möjligt att de beter sig mer enligt teorin än de rapporterar. Urvalet kommer från en enda bransch i ett enda land. Det lilla stödet för den tredje versionen kan dessutom förklaras lika väl av andra teorier, till exempel att erfarna medarbetare får bättre relationer och mer frihet av samma skäl.

Vad det betyder för den som leder

Modellen är lätt att förstå och lätt att lära ut, men studien ger inte skäl att följa dess anvisningar bokstavligt. Det som har fått stöd, här och i tidigare studier, är den enklaste delen: nyanställda och oerfarna tycks gynnas av tydligare styrning, och erfarna medarbetare av mer frihet. Det som inte får stöd är rådet att dra tillbaka både styrning och omtanke från de mest erfarna. Författarna menar att utbildare bör vara ärliga med att modellen saknar stark evidens. För den som ändå använder den kan den fungera som ett samtalsunderlag om att anpassa sig till medarbetaren, snarare än som ett recept. Vilka av dina medarbetare skulle du själv ha svårt att placera i någon av modellens fyra rutor?

Läs vidare på sajten

Artiklarna om ledarutbildningens effekt och om coaching i samma kategori tar upp närliggande frågor om vad som faktiskt går att lära ut, liksom texterna om feedback och självkännedom.

Viktigaste insikterna

  • 01Tre versioner av situationsanpassat ledarskap prövades mot data från 357 medarbetare och 80 chefer i norsk bank och finans.
  • 02Den moderna reviderade versionen förutsade prestation och attityder sämre än originalet från 1972.
  • 03Modellens specifika recept, stilar matchade mot mognadsnivåer, saknar det stöd som dess spridning antyder.
  • 04Grundintuitionen, att erfarenhet påverkar behovet av styrning, är rimlig och finns i bättre belagd forskning.
  • 05Påminnelse vid köp av ledarutbildning: popularitet och evidens är två olika saker.

Så hittar du originalet

The Leadership Quarterly (2009)

Ingen PDF är uppladdad för den här artikeln. Referatet och de svenska insikterna ovan är skrivna här på sajten — originaltexten ligger hos förlaget och kan kräva åtkomst via bibliotek eller lärosäte.

Mer inom Ledarutveckling & lärande