Givare, tagare och de som räknar

Adam Grant är organisationspsykolog och beskriver tre hållningar i samarbete.

• Tagare vill få ut mer än de ger.
• Givare hjälper utan att räkna på vad de får tillbaka.
• Matchare håller balansen och ger ungefär så mycket som de får.

Den iakttagelse som gör föredraget värt att se är att givarna hamnar i båda ändarna av prestationsfördelningen. De sämst presterande är ofta givare, eftersom de säger ja till allt och aldrig hinner med sitt eget. Men de bäst presterande är också givare, och de drar dessutom med sig hela sin omgivning uppåt.

Grant menar att den avgörande skillnaden inte är hur snäll man är, utan om man kan ge på ett sätt som håller över tid. Det handlar om att välja vad man hjälper med, att be om hjälp själv, och att inte förväxla generositet med oförmåga att sätta gränser.

En annan poäng han lyfter är att tagare ofta är svåra att upptäcka uppifrån. De kan vara mycket samarbetsvilliga mot chefen och något helt annat mot kollegor och underställda. Han föreslår därför att man frågar medarbetare och kollegor snarare än att lita på sitt eget intryck.

Det här ligger nära draget agreeableness i femfaktormodellen, alltså benägenheten att samarbeta och ta hänsyn. Grant är noga med att det inte är samma sak. En person kan vara vänlig i sitt sätt men i praktiken vara en tagare, och en person som framstår som kantig kan vara en av de mest generösa i organisationen. Fasaden och beteendet är olika saker.

• Vem hos oss ger mest, och vad kostar det för den personen?
• Om vi frågade medarbetarna i stället för cheferna, skulle bilden av vilka som samarbetar bra se annorlunda ut?
• Vad skulle behöva vara sant för att det ska vara lika naturligt att be om hjälp som att ge den?

Läs vidare: Snällast vinner om skillnaden mellan snäll och konflikträdd, Att tolka Big Five och De bästa individerna ger inte det bästa laget.