Länktips · 18 augusti 2026 · 5 min
Givare, tagare och de som räknar
Adam Grant delar in oss i givare, tagare och matchare, och visar att givarna finns både längst ner och längst upp i prestationsstatistiken. Det intressanta är vad som avgör vilket av de två det blir.
Om filmen
Adam Grant är organisationspsykolog och beskriver tre hållningar i samarbete.
- Tagare vill få ut mer än de ger.
- Givare hjälper utan att räkna på vad de får tillbaka.
- Matchare håller balansen och ger ungefär så mycket som de får.
Den iakttagelse som gör föredraget värt att se är att givarna hamnar i båda ändarna av prestationsfördelningen. De sämst presterande är ofta givare, eftersom de säger ja till allt och aldrig hinner med sitt eget. Men de bäst presterande är också givare, och de drar dessutom med sig hela sin omgivning uppåt.
Grant menar att den avgörande skillnaden inte är hur snäll man är, utan om man kan ge på ett sätt som håller över tid. Det handlar om att välja vad man hjälper med, att be om hjälp själv, och att inte förväxla generositet med oförmåga att sätta gränser.
En annan poäng han lyfter är att tagare ofta är svåra att upptäcka uppifrån. De kan vara mycket samarbetsvilliga mot chefen och något helt annat mot kollegor och underställda. Han föreslår därför att man frågar medarbetare och kollegor snarare än att lita på sitt eget intryck.
Kopplingen till personlighet
Det här ligger nära draget agreeableness i femfaktormodellen, alltså benägenheten att samarbeta och ta hänsyn. Grant är noga med att det inte är samma sak. En person kan vara vänlig i sitt sätt men i praktiken vara en tagare, och en person som framstår som kantig kan vara en av de mest generösa i organisationen. Fasaden och beteendet är olika saker.
Att tänka vidare med
- Vem hos oss ger mest, och vad kostar det för den personen?
- Om vi frågade medarbetarna i stället för cheferna, skulle bilden av vilka som samarbetar bra se annorlunda ut?
- Vad skulle behöva vara sant för att det ska vara lika naturligt att be om hjälp som att ge den?
Läs vidare: Snällast vinner om skillnaden mellan snäll och konflikträdd, Att tolka Big Five och De bästa individerna ger inte det bästa laget.
Samarbetskultur · Personlighet · Film
Fler inlägg
Ledningsgruppen finns för de frågor ingen kan lösa ensam
De flesta organisationer har en ledningsgrupp. Den träffas några gånger i månaden och går igenom ungefär samma dagordning. Ändå är det en av de minst genomtänkta arbetsformerna i arbetslivet: frågan om varför gruppen finns ställs sällan. Den här texten går igenom vad forskningen vet om ledningsgrupper: hur de hänger ihop med ägare, styrelse och VD, vad de är till för, vilka roller och tidshorisonter som behöver finnas och hur arbetet i dem går att styra. Den är skriven som ett verktyg, med frågor att stanna upp vid och skattningar att göra tillsammans, för gruppen, för den som leder den (VD eller en chef längre ned i organisationen) och för den som leder ett utvecklingsarbete med den. Den påstår inte att det finns ett rätt sätt, men försöker ge underlag för att välja sitt eget.
Tre meningar. En trioövning i korridorstempo
Den vanligaste orsaken till att återkoppling uteblir är inte att den är svår att säga. Det är att tillfället är för kort. Ett samtal på fyrtio sekunder mellan två möten är den verkliga formen, och den som bara har övat på den skrivna versionen säger oftast ingenting alls.
Manuset. En trioövning om jag-budskapet
De flesta som säger att de inte kan ge återkoppling har inget formuleringsproblem. De har ett problem med vad de vet. Den här övningen skiljer de två åt genom att tvinga fram meningen i skrift, där det syns var tolkningen smugit sig in.