Skam är inte samma sak som skuld

Brené Brown återkommer till TED-scenen året efter sitt föredrag om sårbarhet, och tar sig an det som ligger under: skammen.

Den centrala distinktionen är enkel att formulera och svår att leva efter.

• Skuld handlar om något jag har gjort. Jag gjorde fel.
• Skam handlar om vem jag är. Jag är fel.

Skulden kan leda till förändring, eftersom det finns något att göra annorlunda. Skammen leder oftare till att människor drar sig undan, döljer eller går till angrepp, eftersom det inte finns någon handling som räddar en själv.

Brown beskriver också hur skam fungerar i organisationer. Den syns i sarkasm om någon som inte är i rummet, i offentliga tillrättavisningar och i kulturer där misstag blir personliga. Den som skäms lär sig inte, den skyddar sig.

Ett annat tema är hennes egen erfarenhet av att bli kritiserad efter det första föredraget, och vad hon gjorde med det. Hon landar i att sårbarhet är motsatsen till skam, inte ett tecken på den.

Det är värt att veta att hennes arbete är kvalitativt, byggt på intervjuer och tolkning. Föredraget ska läsas som en berättelse om ett forskningsfält, inte som en sammanställning av effektstudier.

Den ger språk åt varför korrigerande återkoppling ibland inte leder någonstans. Om samtalet landar i personen i stället för i beteendet aktiveras skam, och då är lärandet över för den här gången.

• När jag ger återkoppling, landar den i handlingen eller i personen?
• Vad händer hos oss när någon gör bort sig? Vem skrattar, och åt vad?
• Vad skulle det kosta mig att säga att jag hade fel inför min egen grupp?

Läs vidare: Sårbarhet som mod, inte som svaghet, Om feedback och Tryggheten som gör att felen kommer fram.