Fråga hur det är, i stället för att säga hur någon ser ut

Sedan Darwin har den dominerande synen varit att känslor är universella. Vi har ett antal grundkänslor, glädje, sorg, rädsla, vrede, avsmak, förvåning, och de tar sig samma uttryck i ansiktet oavsett kultur. Paul Ekmans arbete från 1960-talet och framåt gjorde den bilden till närmast självklar, och den har byggt en hel industri: träning i att läsa mikrouttryck, säkerhetskontroller som ska upptäcka lögn, appar som ska känna igen känslor i ansikten.

Det är en tilltalande tanke. Den gör känslor läsbara.

Lisa Feldman Barrett är professor i psykologi och neurovetenskap och har ägnat sin karriär åt att pröva den bilden. Hennes slutsats är att känslor inte hittas i hjärnan som färdiga kategorier utan konstrueras i stunden.

Grunden är enkel: kroppen har hela tiden ett tillstånd, puls, andning, spänning, energi. Det tillståndet är inte i sig en känsla. Hjärnan tolkar det, med hjälp av sammanhanget och av allt vi lärt oss tidigare, och det som blir resultatet av tolkningen är det vi kallar vrede, oro eller glädje.

Två viktiga följder:

• Samma kroppstillstånd kan bli olika känslor beroende på situation och tidigare erfarenhet. Hjärtklappning före ett tal kan bli nervositet eller förväntan.
• Det finns inget entydigt ansiktsuttryck för en känsla. Variationen inom en känsla är stor, och samma uttryck kan betyda olika saker hos olika personer och i olika sammanhang.

Barrett menar att språket och begreppen vi har spelar en aktiv roll. Har man fler ord för det man känner blir upplevelsen mer differentierad, inte bara mer beskrivbar.

Jag har själv blivit utsatt för det här. Jag får ofta höra att jag ser arg ut. Sanningen är att jag nästan aldrig är arg. Jag är koncentrerad, eller tänker på något. Mitt ansikte i vila råkar bara likna någon annans ansikte i vrede.

Det är en liten sak, men den har konsekvenser. Om någon bestämmer sig för att jag är irriterad så börjar samtalet någon annanstans än där jag är. Och det som beskrevs som en observation var i själva verket en tolkning.

Jag vill att vi är nyfikna på andras känslor och inte lägger dem på någon.

Skillnaden är liten i ord och stor i verkan:

• I stället för du ser ledsen ut, hur är det med dig?
• I stället för du verkar irriterad, hur landar det här hos dig?
• I stället för jag ser att du är stressad, jag vet inte hur du har det just nu, vill du berätta?

Det första formuläret ger personen något att antingen acceptera eller försvara sig mot. Det andra ger utrymme. Och det bygger på ett rimligt antagande: personen vet mer om sitt inre än jag gör.

Det här hänger ihop med hur jag ser på personlighetstest. Det är personen själv som avgör om beskrivningen stämmer. Samma sak gäller känslor, fast i realtid.

Barretts teori är omdiskuterad. Det finns forskare som håller fast vid att grundkänslorna har ett starkare biologiskt fundament än hon medger, och debatten är inte avgjord. Boken är också lång, närmare 470 sidor på svenska, och den argumenterar hårt för sin sak.

Men även den som inte köper hela teorin har mycket att hämta i den empiriska kritiken av ansiktsläsning. Den delen är stark, och den räcker för att göra en försiktigare i sina egna tolkningar.

För chefer och HR som har svåra samtal. För den som arbetar med feedback, se texten om feedback, där skillnaden mellan beteende och tolkning är själva kärnan. För alla som någon gång sagt till någon annan vad den känner.

• Feedback är ett underlag för lärande, inte en dom, om att beskriva beteende i stället för att tolka person.
• Var kommer personligheten ifrån, och förändras den?, om det formbara i oss.
• Ett radioavsnitt om hur personlighet formas, och en fundering om våra egna test, om vem som äger tolkningen.

Köp boken: ny hos Adlibris · begagnad hos Studentapan