Den som säger emot dig är en tillgång

Alice Stewart upptäckte på 1950-talet sambandet mellan röntgen av gravida och barnleukemi. Det tog decennier innan hennes fynd accepterades. Det som gjorde henne trygg i sina slutsatser var enligt Heffernan att hon arbetade tillsammans med statistikern George Kneale, vars uttalade uppgift var att försöka riva ner hennes resultat. Först när han misslyckades ansåg hon sig ha rätt.

Heffernan använder det för att beskriva ett vanligt mönster i organisationer: vi söker oss till människor som liknar oss och som håller med oss, och kallar det samsyn. Det känns bra och gör oss sämre på att tänka.

Hon skiljer på två slags konflikt. Den ena handlar om personer och positioner och gör skada. Den andra handlar om sak, om att pröva om det vi tror faktiskt håller, och den är förutsättningen för goda beslut. De flesta organisationer säger sig vilja ha den andra men beter sig som om de fruktar den.

Ett tema som återkommer är rädslan. Att säga emot kostar något socialt, och den kostnaden bärs oftast av den som har minst att sätta emot med. Därför blir det ledarens uppgift att göra oenighet billigare, inte att uppmana till mod.

• Vem i min närhet har till uppgift att pröva mina slutsatser? Och vet den personen om det?
• Vad kostar det hos oss att säga emot? Vem betalar den kostnaden?
• När vi är eniga snabbt, hur ofta beror det på att vi tänker lika snarare än att frågan är enkel?

Läs vidare: Konflikter börjar i behov, inte i personer, metaanalysen om konflikters paradox och De bästa individerna ger inte det bästa laget.