Skynda långsamt genom de två första faserna

Om du arbetar med grupper i Sverige har du med största sannolikhet stött på IMGD, och då har du förmodligen också stött på den här boken. Den är standardverket, och det med rätta. Den är lättläst, den är kort, och den ger en överblick över grupputveckling som fungerar lika bra för den som leder gruppen som för den som sitter i den.

Det sista är inte en detalj. Undertiteln säger en handledning för ledare och medlemmar, och boken menar det. En modell som bara ledaren känner till blir ett verktyg som används på gruppen. En modell som alla delar blir ett språk gruppen kan använda om sig själv.

IMGD, An Integrative Model of Group Development, beskriver hur arbetsgrupper rör sig genom fyra faser:

1. 01Tillhörighet och trygghet. Medlemmarna är beroende av ledaren, artiga mot varandra och försiktiga. Alla vill veta om de hör hemma här.
2. 02Opposition och konflikt. Beroendet ifrågasätts, roller förhandlas, oenighet kommer upp till ytan.
3. 03Tillit och struktur. Gruppen har hanterat oenigheten och kan komma överens om hur den ska arbeta.
4. 04Arbete och produktivitet. Gruppen presterar, och kan lägga sin energi på uppgiften i stället för på sig själv.

Modellen är inte en trappa där man klättrar uppåt och sedan stannar. Grupper rör sig fram och tillbaka, och en ny medlem eller en omorganisation kan skicka tillbaka en mogen grupp till fas ett.

Det här är min viktigaste erfarenhet av att arbeta med grupper, och det är också det jag tror att många hoppar över.

Frestelsen är alltid att komma till fas tre och fyra så fort som möjligt. Det är där det roliga händer. Fas ett känns trivial, ett par presentationsrundor och en genomgång av syftet, och fas två känns obehaglig, så man skyndar förbi båda.

Men en grupp som inte fått vara ordentligt i fas ett vet inte om den hör ihop. Och en grupp som aldrig fått ha sin konflikt har inte löst den, den har flyttat den. Den kommer tillbaka senare, ofta i förklädnad, som gnäll om processer, som tystnad på möten eller som två personer som slutat prata med varandra.

Konkret betyder nogsamhet i fas ett att man tar arbetet med syfte, mandat, roller och förväntningar på allvar i stället för att bocka av det. Vem är vi, varför finns vi, vad ska vi åstadkomma, vad förväntas av mig. I fas två betyder det att man inte dämpar oenigheten utan gör den möjlig att uttrycka. Ledarens uppgift där är inte att skapa harmoni utan att göra det tryggt nog att vara oense.

Det är arbete som ser långsamt ut och som ofta ifrågasätts av den som vill komma igång. Min erfarenhet är att det är den enda vägen som faktiskt är snabb.

Storleken. Wheelans egen forskning pekar mot att små grupper hinner längre, med tre till sex medlemmar som gynnsammast för både utvecklingsnivå och upplevd produktivitet. Det är obekvämt för de flesta ledningsgrupper.

Ledare och medlemmar ser olika. Den femte upplagan har tagit in nyare forskning om att ledare och medlemmar skattar gruppens mognadsnivå olika. Det är i sig ett argument för att skatta gruppen tillsammans snarare än att ledaren gör sin egen bedömning. Vill du pröva finns IMGD-skattningen här på sajten, både individuellt och som live gruppsession.

Femte upplagan är bearbetad av Christian Jacobsson och Maria Åkerlund, som fördjupat själva teambegreppet och skiljer tydligare mellan ett team och en samling individer med var sin uppgift. Den tar också upp nyare samarbetsformer och vad de kräver av organisationen.

Läs den här först om du bara ska läsa en bok om grupper. Vill du sedan ha en bredare karta över vilka verktyg som finns och hur de hänger ihop är Lundin och Lallos *Att leda grupper* ett bra nästa steg. Och vill du förstå varför fas två inte går att hoppa över är Edmondsons forskning om psykologisk trygghet den bästa förklaringen jag känner till.

Studentlitteratur, 2025. Femte upplagan, 192 sidor. Översättning Johanna Holmberg. ISBN 9789144186030.

Köp boken: ny hos Adlibris · begagnad hos Studentapan