Börja här: en karta över vad jag läst och varför

Det finns ingen brist på kunskap om ledarskap och grupper. Det finns en brist på överblick. Forskningen ligger bakom betalväggar och på engelska, böckerna staplas på nattduksbordet, och när man väl står i rummet med en grupp minns man ingenting av det.

Den här bloggen är mitt försök att göra något åt den saken, först och främst för min egen skull. Jag skriver om det jag läser för att jag ska minnas det, och lägger upp det öppet ifall någon annan har nytta av det.

"Är vi överhuvudtaget ett team?" Börja med Söderfjälls fråga. Den är obekväm och den ska ställas före alla andra. Ett pseudoteam får alla kostnader som teamarbete innebär utan att få vinsterna.

"Var i utvecklingen befinner sig gruppen?" Wheelan ger faserna, och min egen erfarenhet är att det är de två första man behöver vara nogsam med. Gruppen kan skatta sig själv med IMGD-skattningen.

"Vilka verktyg finns, och hur hänger de ihop?" Lundin och Lallo ger överblicken snarare än ännu en enskild modell.

"Vad gör man med en ledningsgrupp?" Granberg och Wallenholm, byggd på erfarenhet från över 600 av dem.

"Vad ska jag som chef faktiskt göra?" Elvnäs och Söderfjäll: tydliggöra, följa upp, återkoppla. Tre saker, och svårare än de låter.

"Vad ska jag sluta göra?" Destruktivt ledarskap, och Destrudo-L om du vågar skatta dig själv.

"Hur bygger jag tillit, och vad händer när den brister?" Fors Brandebo. Kortversionen: det är betydligt svårare att reparera än att bygga.

"Vad kan ett test egentligen användas till?" En fundering om personlighetstest.

"Hur möter vi något vi inte kan förutsäga?" Edge, om nyfikenhet som arbetssätt.

Jag hade inte planerat någon röd tråd, men när texterna läggs bredvid varandra dyker två upp.

Det som saknas väger tyngre än det som finns. Tillit är svårare att reparera än att bygga. De destruktiva ledarbeteendena får större genomslag än de konstruktiva. Det passivt destruktiva, alltså chefen som aldrig ger besked, är vanligare och svårare att upptäcka än den som höjer rösten. Tystnaden i en grupp betyder nästan aldrig att allt är bra.

Det leder till en obekväm slutsats om ledarutveckling: vi lägger mest kraft på att lägga till bra beteenden, när störst effekt sannolikt ligger i att ta bort de skadliga.

Instrument ska ge språk, inte fälla domar. Det gäller Big Five, det gäller Destrudo-L, det gäller IMGD-skattningen. Ett resultat är ett reflektionsunderlag för båda parter i rummet, och det är personen eller gruppen själv som avgör om beskrivningen stämmer. Ett resultat som får ifrågasättas blir användbart. Ett resultat som inte får ifrågasättas blir en dom.

Jag skriver inte för att övertyga någon om att jag vet. Jag skriver för att tänka högt, och flera av texterna slutar i en fråga jag inte har svar på. Krocken mellan att tillit kan bli för mycket och att psykologisk trygghet ska öppna för ifrågasättande är en sådan. Var gränsen går mellan test som samtalsunderlag och test som beslutsunderlag är en annan.

Det är med flit. Att ödmjukt vara nyfiken på vad som händer med människor, grupper och organisationer är inte samma sak som att ha svaren, och jag tror att det första är mer användbart än det andra.

Har du en annan uppfattning vill jag gärna höra den. Det är ungefär därför det här ligger öppet.